skip to main |
skip to sidebar
....regnet kom igår och det föll nästan hela dagen så lite nytta kan tänkas att det gjorde.
Åskan mullrade av och till och då har man laga förfall att luta sig tillbaka, helst sängläge och lyssna på en deckare alltmedan jorden och den grönska som ev. är kvar suger i sig av vätan.
Masoniten ligger på plats på taket så helt hysteriskt var det inte och idag ska det gamla teglet läggas tillbaka.
Så är den biten ur världen.
Jordvärmen är på G som man säger, grävningen är klar så nu är det bara resten kvar.
En ganska kostsam historia, inte minst kräver kommunen 1700:- för att sätta en stämpel på ett papper. Där är det inte fråga om några subventioner fast man ju gör en bra sak för miljön.
Kanske skulle köpt några subventionerade elcyklar iställer och kopplat till pannan så kunde några kommunala tjänsteandar kommit hit och trampa utav bara helvete så vi fick värme i våra trehundra kvm. Då hade de i alla fall gjort lite nytta.
Vad är det för mekanismer som poppar upp hos människor så fort de se en bit bubbelplast?
Alla utan undantag sätter genast igång att smälla luftbubblorna.
Husbonden skulle väl utgöra ett undantag då men jag ger mig tusan på att han gör det när ingen ser.
Igår fick barnbarnet tag på en bit och direkt började han knipa och klämma.
Undrar just om någon lärt honom eller om det är ett medfött behov.
Själv går jag ett steg längre, jag lägger biten på klinkersgolvet och så gär jag fram och tillbaka med en rullande gång och djäklar vad det smäller. Bäst lämpar sig den plasten med stora bubblor för detta ändamål.
Eller så kan man vrida biten hårt....
Ja, ni hör! Och kom inte och påstå att ni inte faller för frestelsen om ni t ex får ett paket och det finns detta eminenta plastmaterial i.
....35 grader i skuggan, underliga dammväggar i luften som på avstånd ser ut som brandrök i dalgången. åskmuller samt en fingerborg väta.
Vad är detta?
Husbonden slog av andraskörden och det blev FYRA elefanttamponger (den yngre generationens namn), ensilagebalar alltså. Det borde ha blivit tjugofyra.
Men jag skulle ju inte älta det här förbannade vädret lovade jag ju men varav hjärtat är fullt.......
För övrigt, ja han den älskade med gurkor i öronen och knallblå ögon spände just desamma i mig och väste: Farmor, du ska faktiskt lyssna på mig!
Konstigt men jag tyckte att det ekade.....
Vi skiter i det där med torkan och bränder tills vidare för det har ju ältats till vansinne men man kan ju knappt hålla sig för skratt när det började regna i går precis när vi rivit av en stor del av taket på huset.
Undrar om jag inte ska ta och polera fönstren också för det brukar vara effektivt.
Vad kan man säga annars om vad som timat under den del av året som gått?
Det tråkiga först: Gårdshunden har gått till de gröna ängarna och det blev lite tomt ett tag. Dock blev Pittbullen som förbytt ganska omgående och det till det bättre. Hon är numera lugn, lyhörd och har slutat vakta.
Ett nytillskott har vi fått, nämligen en liten fröken med arbetsnamnet Helga. Ett stoföl, vårt första u. mamma Randi, ska bli spännande att se vad det kommer att bli.
Ungefär så där kommer vi att landa idag för nu har jag inte tid med mera. Hantverkare på taket, grävskopa utanför huset som lägger ner slang för jordvärme, Husbonden hos tandläkaren, mat ska lagas och snart kommer Calle (3år) som har stora gurkor i öronen och alltså stendöv när han bestämt sig för att göra något, typ klättra upp på taket för att hjälpa till att spika.
Det har pågått i flera månader nu!
Grubblandet om jag kanske skulle ta upp bloggandet igen.
Det är ganska länge sedan sista inlägget.
En läsare påpekade för ett tag sedan att sista inlägget skrevs den 28 augusti 2017 och att hans liv hade blivit både tomt och innehållslöst sedan dess.
Frågan är om man kan hänga upp sitt bloggande på en enda läsare?
Fast samtidigt så känner jag att jag behöver utlopp för mitt delikata känsloliv där upp och ner tenderar att svänga med allt kortare intervaller nu för tiden.
Ska sanningen fram så skriver jag inlägg mest varje dag, i huvudet alltså men på något förunderligt vis så censurerar jag mig själv och så kommer det aldrig på pränt.
Ska fundera på saken tills i morgon!
....igen!
Tre fotoböcker, tre julklappar, många timmars arbete för ett så bra resultat som möjligt.
Beställda i god tid för leverans före jul.
Onsdag började jag ana ugglor i mossen.
Torsdag försökte jag komma i kontakt med leverantören som bl a avslöjade att dom använde PostNord.
Där sprack mina förhoppningar kan jag säga.
Fredag
står ansvarige för postterminalen och slår sig för bröstet samt talar
om att all julpost lämnat terminalen. Han påstod att de lärt sig av
"BlackFriday"-kaoset.
Detta sa han på fredag! Vilket djävla pucko! Så vitt jag vet så har vi inte utdelning på vare sig lördag eller annan helgdag.
På leverantörens hemsida och fb-sida rådde det lynchstämning, flera hundra var utan julklappar till nära och kära.
Hur
löser man situationen? Genom att rusa ut på julaftons morgon och
inhandla nya klappar för ca en tusenlapp eller gör man som jag, talar om
hur det förhåller sig och att de i bästa fall får sina klappar efter
jul.
Eftersom
PostNord är ett av Sveriges sämst skötta företag och det är allmänt
känt så var det inga problem och igår trillade paketet in och vi hade en
något försenad julklappsutdelning.
Här kan man se resultatet av mödan:
....betr. förslag om "samtyckeslag".
"Hopp och stopp här lilla fröken, innan vi går vidare så vill jag att du skriver på det här intyget att du är med på noterna för lite gymnastiska övningar i sänghalmen".
Eller: "Öh, du bruttan, snacka in på min mobil här, ett klart och tydligt JA, jag vill nuppa med dig. Dagens datum och klockslag också!"
Ärligt talat, hade jag varit av det motsatta könet så hade jag hållt mig på flera meters avstånd från allt vad kjoltyg heter.
Nähä!
Nämen vad konstigt.
Hur kan det komma sig?
Ett gammalt ordspråk säger: Tillfället gör tjuven!
Och det finns hur många tillfällen som helst när man tar på sig uppdraget som gode man.
Gång efter gång avslöjas bristerna i systemet men ingen gör något.
Det som är mest frapperande är att överförmyndare och andra tjänstemän som har ansvaret inte har en "aaaaning".
Men jag och många med mig har sett oegentligheter ske år ut och år in men aldrig fått gehör när det blivit påtalat.
Hur är det möjligt att våra förtroendevalda alla kategorier aldrig har en aning om det som vi vanliga dödliga så väl känner till.
Varför ska det ta tio-femton år innan det kommer till berörda makthavares kännedom och det går upp ett ljus?
Och ytterligare åratal innan man eventuellt har löst problemet.
.... över fenomenet att man kan jobba kvar år ut och år in tillsammans med någon som bär sig åt som tölp både högt och lågt.
Försöker hitta en förklaring men jag går bet.
Vet bara, att jag hade aldrig gjort det.
... är en brud helt i min stil.
"Sparka dom på pungen eller flytta på dig!"
Kontentan av hennes besök i morgonprogrammet.
Jag vill på inget sätt förringa många mäns beteende, det är på inget sätt legitimt att bete sig som en tölp men med förlov sagt, varför står man som ett fån och låter det ske.
Har själv jobbat i ett mansdominerat yrke, fått många hjärtliga kramar och uppskattande tillmäle men alltid med största respekt och jag kan garantera, hade någon gått över gränsen så hade vederbörande fått en skopa som han sent skulle glömma.
Tänker att kvinnor just nu binder ris till sin egen rygg genom att tolka varenda liten vänlighet som trakasserier och ska jag vara ärlig så har mycket ett löjets skimmer över sig.
Nu lär jag väl få på moppe men det skiter jag i för jag är så gammal så det biter inte på mig.
...jorå!
Man har varit utsatt!
Så sent som i onsdags.
En ung man krafsade mig på innanlåret, inte en gång utan fyra gånger!
En liten stund levde jag upp en smula och tänkte: Fan, tanten kanske är lite tilldragande ändå trots ålder, rynkor och slapphull.
Men säg den glädje som varar, strax kom jag på att jag befann mig på röntgen och killen band fast något slags riktmärke runt låret för varje plåt.
En stund senare höll jag på att trilla dit för nyss nämnda ofog själv.
Ortopedläkaren förhörde sig om min hemmasituation, om jag bodde ensam och om jag var gift och jag kontrade med att fråga om han ville flytta in.
Antagligen var han inte mottaglig för min charm för han höjde bara på ögonbrynen eller så sitter han just nu och planerar att anmäla mig för trakasserier.
.... för Helvete!"
Titeln på en bok som jag just läst.
Och det är ju det som är frågan?
Hur i Helvete fångar man dagen.
Har försökt i många år men när jag ligger där i min säng på kvällen och summerar så inte fan har jag lyckats med det.
Christina Stielli, välkänd föreläsare nappade på ett erbjudande om en allomfattande kroppsundersökning och fick det omskakande beskedet att hon kommer att bli dement. Undrar om hon kan fånga dagen efter det beskedet.
Lev i nuet, hävdar somliga!
Jadajada, djävligt lätt när man har en mamma som fyllt 94.
Framtiden är lite lättare i all den stund man har barnbarn som är 19 och 2 år men samtidigt väldigt bekymmersamt då vi lever i en värld och ett land som styrs käpprätt åt helvete.
Ja, hur man än vänder sig så har man röven bak.
Någon som har en patentlösning kanske?
...är titeln på uppföljaren och minst lika bra.
Skulle finnas fler kvinnor som huvudpersonen så skulle vi inte behöva ha en massa upprop som vittnar om många mäns maktfullkomlighet.
Allra bäst vore det med ett totalt matriarkat om du frågar mig.
Då djävlar.....
Undrar jag om man ska ta och bytade de där manickerna för bakom ryggen på mig sitter det en liten gnagare i fällan saligen avsomnad. Uppenbarligen har effekten av skrämmarna avtagit eller så var detta en mus med hörselnedsättning.
Då är frågan, ska jag satsa på hörapparater för möss eller köpa nya skrämmare med ev. en annan frekvens på ultraljudet (som att jag begriper det men det låter bra).
Faktum kvarstår, det funkade ju förra musperioden, trots forskarnas tummar neråt så jag satsar nog på nya apparater.
Nu ska jag ta sats och gallskrika på Husbonden så han hämtar döingen.
.... är det så himla roligt alla gånger?
Nä, jag tycker inte det.
En del "ståuppare" hävdar motsatsen och kläcker skämt om de flesta sjukdomar t ex.
En kvinnlig inom skrået tyckte det var jättekul att göra sig rolig på bekostnad av en person med epilepsi. Det tyckte inte jag eftersom jag är uppvuxen med den åkomman i familjen och jag kan garantera att man kan hålla sig för skratt när en person får ett stort anfall.
Efter det har jag tyckt genuint illa om denna "skämtsamma" damen.
Väldigt många kör med en slags envägsskämt och skulle man vända på en enda av ett sådant så skulle man bli kallad rasist direkt.
När jag gick i skolan så valdes några barn ut att framföra/underhålla med något på examen och jag var ett av dom en gång.
Jag skulle läsa en limerick på engelska, förmodligen för att jag hade ett bra uttal (oxford-english) och den lät:
There once was a man from Calcutta
he spoke with a terrible stutter
and he said will you pass me the cheese
and the bu bu bu bu butter.
Jättekul....not!
Att det fanns elever som hade denna talsvårighet tänkte man inte ett dugg på.
Själv gillar jag att slänga käft och skämtar friskt, gärna under bältet men det får aldrig bli grovt.
Antagligen är jag väl en tråkig jävel utan humor för jag skrattar endast undatagsvis åt "ståuppares" skämt och då är det oftast med dom som har modet att skämta om sig själva, som har självdistans och som bjuder på sig.
...att den här boken är skriven 2011, alltså långt innan alla "metoo"-upprop.
En lustig tillfällighet att jag skulle välja just den i mitt ljudboksflöde, jag hade inte en aning om vare sig handlingen eller författarna.
En något säregen bok som inte liknar något annat jag läst men så aktuell.
"Förfärande ängel" av Eva Swedenmark och Johan Henniger
...lyser och det blev ett några ljuslyktor.
... tycker jag att det är när människor tar ut julen tre månader i förskott.
Plockar fram och pyntar, njuter och myser, rycker upp smågranar i sätter i glasburkar, tänder ljus och tindrar med ögonen.
För helskotta, julen är väl hysterisk ändå utan att man behöver fira sex månader, tre före och tre efter.
Ge mig kraft, men har jag tur så byter jag knä lagom till jul och då kan jag legitimt säga att jag skiter i hela djävla spektaklet!
