skip to main |
skip to sidebar
Nu ska jag ut och lustresa.
Det vill säga, alldeles på egen hand köra till Orust och Göksäter.
För dom som inte vet så är Göksäter ett mini-Ullared.
Ibland är dom t o m billigare på samma varor.
Men det var inte om det jag skulle skriva utan mer om vanans makt.
Jag målar mig alltid om jag ska utanför dörrarna.
Målar betyder böja ögonfransar, ögonskugga vid högtidliga tillfälle, alltid eyeliner och sist mascara.
Det är allt.
Inget läppstift, inget rouge eller puder bara ögonmålning.
Fransarna är inte täta som en piasava-kvast längre och jag får använda förstoringsspegel men när det väl är färdigt så känner jag mig klädd.
Löjligt? Ja, säkert men jag har gjort det sedan jag var femton år och det står i mitt testamente att jag ska ha min ögonmake när jag har kilat vidare, för jag vill inte att han där uppe eller han där nere ska säga:
- Det var hemskt vad du ser trött ut, är du sjuk?
mvh R
Familjen kom från Malmö åter till Göteborg när jag var ungefär fem år.
Till en enrumslägenhet i Lunden.
Nu är minnesfragmenten inte så soliga längre av någon anledning.
Jag fick en syster men av det har jag inget minne.
Minnesbilder av henne börjar med att mamma kommer gråtande i trapporna utan min syster.
Sedan dyker hon upp igen, gipsad från midjan och ner till knäna.
I hennes säng fanns en gipsvagga med cellstoff.
(På den tiden var det dramatiskt när ett barn föddes med höften ur led. Idag är det en baggis.)
Längre fram minns jag hennes specialtillverkade kängor och alla besöken på barnsjukhuset.
Jag minns tant Karin tvärs över gården som ibland passade mig, hon var lång och smal och hade inga egna barn. Men ibland var hennes syster där med sitt barn som satt i en specialtillverkad låda. Tror det var en flicka och hon var så skör så det gick inte att ta i henne för då gick benen av.
Jag minns att jag blödde näsblod efter att jag ramlat i trapporna till tant Karin.
Jag minns att det flyttade in en familj i lägenheten bredvid och dom hade en dotter som hette Ulle-Reth Zirk och dom var från Estland.
Jag kommer ihåg Barna Hedenhös, Krakel Spektakel och Kalle Anka.
Jag minns Snövit och de sju dvärgarna och mitt första biobesök med pappa.
Jag minns Gösta, en vän till familjen som gjorde "mustascher", d v s grimaser.
Jag minns Sören på tredje våningen som hade en pappa som fick operera bort hela kinden.
Jag minns att pappa blev arg på mig vid ett tillfälle och stoppade mig i säng.
Undrar varför jag minns de traumatisk händelserna mest från denna tiden?
Kan det ha att göra med att jag blev åsidosatt av ett nytt barn som dessutom var vårdkrävande?
mvh R
Mol allena på Ribbersborg, dit mamma cyklade alla soliga dagar med
mig i en korg.Lisette skrev så fint om sin barndom och de små omständigheterna som rådde då.
Hur mycket minns jag själv?
Jag har ju förmånen att ha både mamma och pappa i livet och vi pratar ibland om hur det var.
Mina första fragment är från Malmö.
Pappa och en jobbarkompis smusslar i rummet dagen före min födelsedag.
Ett dockskåp var det, i två våningar som pappa byggt.
Trappa med ledstång av mässingstråd och elektriskt ljus.
Allt var säkert handgjort och jag minns gardiner med handmålade blommor och stoppade möbler och vävda mattor.
Mina yngre systrar ärvde det och vid en flytt när jag redan flyttat till eget boende så försvann det.
Gissa om jag hade velat haft det idag?
Jag minns en cykeltur ut på landet till en bonde där jag fick ett ägg.
Jag minns Köpenhamn som ofta var ett resmål över dagen och Zoologiska trädgården. Alldeles särskilt minns jag valrossen och så en svart panter som vandrade fram och tillbaka.
Jag minns Lille-Göran, som jag faktiskt har kort på än idag, och hur jag misshandlade den stackarn i min iver att komma före honom i trapporna. Jag knuffade till honom så han trillade och bröt nyckelbenet.
Förlåt Göran!
Vi bodde på S:t Knuts väg och jag minns kyrkogården.
Jag minns Estrid som fick ligga på knä på stolen vid middagsbordet, fy vad orättvist, det fick inte jag.
Jag minns att jag talade skånska för pappa frågade vem Bojan var när jag ropade mojan på mamma, ibland också meur.
När jag kom till Göteborg, fem år gammal så frågade alla var jag kom ifrån och jag tyckte dom var räliga.
Fragment, men så viktiga för den man är.
Jag kan inte påminna mig en enda sorglig eller tråkig händelse. De kommer lite senare i barnaåren.mvh R
....i debatten, eller snarare en stilla undran:
Vem betalar Djurrättsalliansens löner och resekostnader?
Det kommer igen sa kärringen när hon gav grisen fläsk!
....från mina trakter som går på skola i Piteå.
Du brukar ju läsa min blogg men om du har tillgång däruppe i norr vet jag inte.
Om, utifall att, så tack för det fina kortet.
Hoppas att det inte är lika kallt i Piteå som på kortet, -31!
Om du läser detta så skriv en kommentar.
mvh R
Det går i vågor!
Det här med att sova.
I morse gick jag och la mig klockan halv sju och steg upp klockan halv nio.
Efter två timmar alltså.
Innan jag gick och la mig hade jag läst ut en bok, löst korsord på längden och tvären, tittat på teve, lagt patience på den bärbara.
Fram vid halvfemtiden drack jag en mugg kaffemjölk med två ostknäcke till.
Klockan sex kom Husbonden ner. Han lägger sig på övervåningen när jag är i en sådan period.
Det konstiga är att jag inte är det minsta sömnig. Inte för ett ögonblick har jag frestats att ta en tupplur under dagen.
Jag borde vara det eftersom jag inte sovit mer än fem-sex timmar per natt under minst fjorton dagar, ibland mindre..
Jag hetsar inte upp mig över att jag inte sover men det blir så långa nätter.
Det brukar vara några veckor och sedan kommer jag i fas med med själv och framför allt så somnar jag på kvällen när jag lagt mig.
Aldrig någonsin har jag somnat utan att läsa eller nu för tiden lösa korsord medan Husbonden inte hinner landa på kudden innan han somnar.
Han sover tungt och jag sover lätt, hör och förnimmer allt.
Väckarklocka har vi knappt haft behov, vi har båda en inre klocka.
I många år ringde vi varje morgon och väckte goda vänner som inte vaknade av flera klockor på plåtlock.Man är nog lite knäpp, kanske ett forskarobjekt.
Godnatt om ett par timmar!
mvh R
...lilla Pia som ser till att vi har värme
i huset.
Hon drar nämligen hem den mesta
veden under husbondens ledning.
När någon gjort en kommentar så ser jag det på mejlen.
En Disa har kommenterat ett inlägg som jag gjorde i maj.
Det är bara en lång radda kinesiska eller japanska tecken.
Antingen har Blogger fått fnatt eller så är det ett försök till intrång av något slag.
Jag tänker inte klicka på namnet i alla fall.
Om någon av mina läsare heter Disa så hör gärna av dig.
mvh R
....var det väl så himla länge sedan?
"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann."
Läs den!
mvh R
Förr, ungefär hundra år sedan alltså, var det mera liv i luckan i det här huset.
Husbonden är lugnet själv men när han blir förbannad då gäller det att hålla sig undan.
Själv är jag en eldfängd person (här skulle jag skrivit djävel men med tanke och hänsyn till mina läsare så....) och går lätt upp i varv vid t ex diskussioner om brännbara ämnen. Dock icke av ilska som en del tror, utan mer av stundens hetta.
Alltnog, nu för tiden är det långt mellan gångerna som husbonden tar tag i hornen och vräker omkull en ko eller tjur som varit dum.
Sist han bankade en ko huvudet gick ju armen av så han tänker sig för numera.
För min egen räkning.....tja, jag vet inte så noga men jag vill tro att jag blivit snällare.
Ett litet exempel på vårt humör när det begav sig kommer här:
Husbonden rökte pipa på den tiden.
Efter maten tog han ett stopp.
Trevligt och luktade gott.
När han rökt färdigt så la han pipan på diskbänken.
På sidan!
Alla vet att då ramlar det ut aska, tobak och en gul gegga.
På min diskbänk!
-Vill du vara snäll att sluta med det, det är svårt att få bort sörjan!
-Ja, ja, ja.......
Så pågick det, dag ut och dag in.
- Om du inte slutar med det så eldar jag upp pipan!
-Ja, ja, ja.......
En dag var måttet rågat för min del.
Fyr och flamma i spisen.
Husbonden lägger pipan på diskbänken.
Jag skuttar fram, får tag i pipan, tillbaka och snabbt in med den i lågorna.
Jag befinner mig då ca 4-5 meter från honom i en rak linje.
Han har en temugg i handen, inte så länge kan jag säga.
Svooosch............krasch!
Keramiken yr inne i rummet ytterligare 4-5 meter längre bort när den slår i väggen.
Det var på damhåret som dom säger här på landet, att han skulle träffat mig i baken men jag lyckades knipa ihop skinkorna såpass så jag gick klar.
Hade det varit idag så hade han fått in en fullträff, för hur mycket jag än hade knipit så hade det inte hjälpt. Så mycket knip finns inte.Jo, nog var det hetsigare förr.
Både på det ena och det andra sättet!
Skulle du kunna tänka dig att pussa denna nos?
Jasså inte det, men jag kan!
Kan Christina lära Gaia att pussas på kommando/klick
så kan väl jag lära Bonzo.
Allt annat har ju varit tämligen enkelt att banka in.Nu är ju inte Bonzo och Gaia så värst lika, vare sig
anatomiskt eller mentalt.
Det hon har smalt och spetsigt är mera tvärt och
nedhängande på honom.
Därav dreglet ibland.
Det som är hängande är dock väldigt mjukt.
Gaia är, efter vad jag förstår, mjuk och lite blyg.
Det kan man inte skylla Bonzo för som är ganska
översvallande och ibland riktigt explosiv.
Han har dock ett hjärta av guld.
Små diskreta nostryckningar a lá Gaia räknar jag
inte med.
Sagt och gjort!
Fram med godis (Frolic i kvartar funkar bra på honom)
och så kör vi igång: PUSS!
Han stirrar med genomträngande blick på mig: Vad vill
hon?
Tjänstvillig som han är så kör han hela registret alltmedan
snålvattnet börjar rinna.
Snabbt sätter han sig, lägger sig, kryper lite o s v allt i
rasande fart för att få utdelning.
Och när det inte händer så kör han en repris.
Jag sticker fram trynet så långt det går och slafs!
Av bara farten får han in en fullträff.
Tacksam att han inte knäcker näsan på mig.
Men belöning blir det.
Efter tre, fyra gånger har han fattat galoppen.
Vid det laget är jag blind och nedgrisad i hela ansiktet.
Glasögonen är igenmurade med snålvatten och slafs
men vad gör det?
Allt går att tvätta och han har lärt sig att pussas!mvh R
....brukar jag undvika att säga.
Men nu är det befogat.
Efter krångel med telefonen och uppkopplingen i mer än en månad så kom äntligen en teletekniker.
Exakt det som jag försökt förklara minst tio gånger för "felanmälan" på Tele2 stämde.
Glappkontakt någonstans på luftledningen.
Så fort det har varit lugnt och stilla väder så har det fungerat hjälpligt men vid minsta vindby så har det ballat ur.
Teknikern såg direkt, från bilen när han körde förbi en stolpe var problemet låg.
Det var bara ett aber.
Stolpen är utdömd sedan flera år tillbaka och skulle varit bytt för länge sedan, den och några till.
Alltså kunde han inte klättra upp i den och inte heller luta stegen mot den.
Husbonden löste problemet genom att köra fram traktorn med gripen, ta tag och hålla emot så teknikern kunde klättra riskfritt.
På mindre än fem minuter var felet åtgärdat.
Ett så enkelt och uppenbart fel också behöva vänta i många veckor.Det är faktiskt under all kritik.
Få se om jag byter leverantör.
Har Telias kontrakt liggande, det är bara underskrift som fattas.
.... som har en utmaning framför sig.
mvh R
.... med en blomma.
.... men det är jädrigt svårt att låta bli.
Alternativet är att stänga ute sig från omvärlden.
Inte läsa tidningen, inte lyssna på radion eller titta på teve.
Men tyvärr så gjorde jag misstaget att börja min dag med att titta på teve och läsa GP.
Och fifan vad förbannad jag blir:
HÖGSTA HÖNSET PÅ VATTENFALL FÅR SEXTIO MILJONER I PENSION OCH AVGÅNGSVEDERLAG!
Och det för att han missköter sitt jobb och dessutom uppträder arrogant och maktfullkomligt.TVI VALE!!!!!!!!!!!
Som bekant så fotograferar jag en del och lägger bl a ut bilder på Fotosidan.
För att få kritik, ris eller ros.
Där finns en kritikpool som heter "Det glömda rummet".
För det mesta lägger man ut bilder på gamla hus, exteriört eller interiört.
Man säger att det är övergivna hus.
Foton tagna från utsidan och på behörigt avstånd, det finns ju teleobjektiv, tycker jag är helt OK.
Men att man bereder sig tillträde och går in antingen det är låst eller inte är direkt anstötligt.
Det finns fotografer som spenderar all sin lediga tid med att jaga runt och leta efter gamla hus där ingen bor.
Det finns alltid en ägare till huset!
Oavsett om det är en person som sitter på ålderdomshemmet eller om det är allmänna arvsfonden, skit samma, det finns en ägare i en eller annan form.
Man går in, möblerar om för att få bra ljus och kameravinklar, river runt helt enkelt.
Det är ett intrång, och jag kan inte förstå att man kan göra sig skyldig till det bara för en bra bild.
Det finns flera som går steget längre.
Man bryr sig inte om att det bor människor i husen.
Gamla människor.
Udda människor.
Människor som har tappat greppet och som inte orkar längre.
Människor som samlar.
Deras hus och fastigheter är storvilt för en del "kanonfotografer".
En sådan människa bor inte långt härifrån och på hans gård står flera gamla traktorer.
Ständigt ligger det bilder på Fotosidan på traktorerna och fotografen berättar vitt och brett om det mänskliga förfallet och att den gamle bonden var rasande och hotade med polis.
Jodå, det är tillåtet att fota överallt utomhus men måste man?
Måste man röra upp och förnedra, bryta upp och röra runt för en bra bild?
Jag skulle aldrig göra det i alla fall.
Den vita som heter Busan
.....ska man inte ha!
Här ska bytas tele-leverantör!
Vi har ju som bekant "störningar" i trafiken.
Det vill säga vare sig telefoner eller internet fungerar.
Inte länge sedan vi var av med hela trasslet över en vecka.
Jag ringde tre gånger under den tiden för att försöka övertyga "felanmälan" att det inte fungerade och att det händer varje gång det blåser och regnar....bla bla bla.
När dom fixat felet (det vettefan hur det gick till) så kom ett sms på min mobil att:
Nu har du telefon igen!
I en vecka!
Nu stormar det sedan i går och vi har bara telefon och uppkoppling sporadiskt.
Jag ringde felanmälan igår och det vanliga tjôtet!
Dra ut, stäng av och återkom.
Samtalet bröts fem-sex gånger kan jag påpeka.
Exakt samma som förra gången alltså!
Jag gjorde det jag blivit tillsagd, snäll som jag är, men icke!
SEDAN GICK DET INTE ATT KOMMA FRAM TILL TELE 2 UNDER RESTEN AV DAGEN! Kan inte nås för närvarande!
Och det berodde inte på våra mobiler kan jag försäkra.
Tele 2 har nämligen haft störningar i sin mobiltrafik de senaste veckorna men "dom jobbar på det".
Vad är det jag inte förstår? Trots att jag påpekar att vi har en gammal luftledning där stolparna bara står upp av egen vilja och att störningarna uppstår vid blåst och regn så lyssnar man inte.
MAN MÄTER!
Men nu har jag kommit på vad jag ska göra!
Jag ska luta mig mot en av stolparna!
Så om ni inte hör från mig på ett tag då vet ni att tvåhundra meter telekabel ligger på marken och en galen käring i en silverfärgad Volvo, endast iklädd T-shirt och gröna gummistövlar kör fram och tillbaka över den, fram, back, fram, back.............mvh R
PS Just nu funkar det för nu har det slutat blåsa. DS
....TULPANER!
Man ska inte tro på allt man ser.
I själva verket är detta en vårbild, ljust grön och skir.
Men nu är det höst har jag bestämt och då ser bilden ut så här.
Fiffigt när man själv kan bestämma vilken årstid man vill ha.
mvh R
Det går alldeles utmärkt att tvätta minneskort i sextio grader ekonomi.
Som bekant "glömde" jag att tömma fickorna på mina byxor häromdagen.
Dom åkte med hela programmet med centrifug en på 1400 v/m och kulörtvättmedel.
La korten så Husbonden inte skulle kunna se dom och där har dom legat några dagar.
Lisette tipsade om att det kan gå att använda igen bara man torkar fort.
Prövade med den äldsta kameran för säkerhets skull och dom funkade, båda två korten.
Lustigt på min ära.
I vanliga fall är ju elektronik överkänsligt.
Räcker ju att åskan går i Tjottaheiti (betyder Tahiti om någon undrar) för att allting ska balla ur och man måste köpa nytt för det är så dyrt att reparera.
Ibland förvånas man och då i positiv riktning.
mvh R