skip to main |
skip to sidebar
Jag: Har du hämtat posten idag?
Husbonden: Nä, det blåser inte den vinden.
Jag förstår precis vad han menar men jag kan tänka om någon hade lyssnat så hade de säkert skakat på huvudet och undrat om vi har alla hemma.
Detta tarvar en förklaring:
Vi bor i ett av Sveriges värsta blåshål.
När sydvästan ligger på tar den fart nerifrån hallandskusten, vrålar förbi Göteborg, upp längs Göta Älv och in i dalen och där bor vi.
Öppet för alla vindar utom ostan.
Vår postlåda är exponerad för åska, hagel och drivis och öppningen är mot norr så när det regnar och blåser så tränger vatten in och posten blir väldigt blöt kan man säga.
Men, när det blåser och regnar från söder då ligger posten torrt och skyddat.
Det var väderleksförhållandet den dagen jag frågade efter posten så Husbonden tyckte inte att han behövde ha någon brådska.
Då kanske någon undrar varför vi inte vänder brevlådan mot öst men det låter sig inte göras för då får alla postudelare (Postnord, CityMail, tidningsutdelare samt reklamutdelare. Väldigt miljövänligt!) kliva ur bilen för att stoppa i posten.
PS. Husbonden säger ibland: Nordan är kall vilket håll den än kommer ifrån! DS.
För några dagar sedan var här ett herrans oväder.
Den tunga hettan byttes mot störtregn, blixt och dunder och tromber som tryckte ner björkarna utanför köksfönstret mot marken.
Direkt så försvann elen naturligtvis.
Ibland luktade det nästan svavel tyckte jag (inbillning så klart).
Plötsligt utbröt det ett helvetes larmande utanför. Ett ljud vi aldrig hört förut.
Två yra höns sprang nästan omkull varandra för att hitta var larmet kom ifrån, lite rädda för att det kanske var ett brandlarm.
Öppnade altandörren och sprang ut i hällregnet och då blev ljudet ännu värre.
Så kunde jag lokalisera var det kom ifrån: Kalles rymdgevär!
Fått fnatt och överslag i regnet och vrålade som en mistlur.
Slängde över det till Husbonden som frenetiskt tryckte och vred på allt men icke.
Bestämde oss för att slänga den så långt ut från huset som möjligt eller möjligen slå sönder eländet.
Då tog batteriet slut och sakta men säkert tonade ljudet ner och vi kunde återgå till att sitta och vänta på att elen skulle komma tillbaka.
Den kom någon gång mellan elva och tolv på natten, det vet jag säkert eftersom jag vaknade av att teven körde för fullt, fläkten blåste och frysskåp, ugnar o.d. pep i kör.
....och de prioriteringar som alldeles uppenbart förekommer inom vården.
Att man inte sätter in adekvat behandling beroende på hur gammal, dement eller sjuk personen är, är inget nytt.
För några år sedan, när min mamma var 92 år flyttade hon till ett boende med egen lägenhet och fick ganska omgående lunginflammation.
Kom till Mölndals sjukhus i rätt så dåligt skick.
Dagen efter besökte jag henne och ville ha ett samtal med ansvarig läkare och den kvinnliga överläkaren infann sig.
Hon kom in på rummet, stängde dörren, satte fram en stol till mig vid mammas fötter och satte sig själv vid huvudgärden.
Det samtal som sedan utspann sig sitter fortfarande i mitt huvud.
- Ja, din mamma har ju.....Här söker hon efter ord och jag fyller i: Lunginflammation?
Det kommer blixtsnabbt från henne:
-Jobbar du i vården?
På det svarade jag inte.
Sedan börjar hon diskutera huruvida de skulle sätta in behandling eller inte.
Det ska erkännas att jag inte riktigt förstod varåt det lutade men allteftersom så började jag ana.
Hon satt alltså bredvid mamma och avgjorde om hon skulle få leva eller dö.
Jag skärpte tonen och påpekade att mamma var helt klar i huvudet och säkert uppfattade konversationen.
- Ja, jo, det är ju riktigt och då gör vi väl så att vi sätter in antibiotika och näringslösning.
Inte förrän jag satt i bilen gick det upp för mig vad jag egentligen hade varit med om och jag blev livrädd.
Mamma levde i ytterligare tre år och dog av hjärtsvikt några dagar efter sin 95-årsdag.
Efter att ha blivit nekad gång på gång att betala med kontanter både här och där så rann sinnet på mig och jag bestämde mig för att ställa saken på sin spets.
Vandrade in på banken och begärde att få avsluta ett konto,
-Jaha, ja det ska vi ordna men vilket konto ska vi överföra pengarna till?
-Inget alls, jag vill ha pengarna kontant!
-Va? Äh? Men det går inte för vi har inga pengar, inte så mycket i alla fall.
-Men jag vill ha MINA pengar och det ska vara kontant!
Ska inte närmare lägga ut texten hur den meningslösa konversationen forsatte och där man undrade vad jag skulle med så mycket pengar bl a. eller varför jag inte kunde ta en postväxel.
Lite svårt att handla mat för en femhundring med en sexsiffrig postväxel?
Efter långt tjafs föll banktjänstemannen till föga och medgav att han kunde tillskriva huvudkontoret och ansöka om utifall att de kunde betala ut pengarna kontant.Det tog tre veckor sedan fanns de att avhämta på lokalkontoret.
Tyvärr låg jag nyopererad hemma och kunde inte triumfera utan Husbonden fick hämta dem och det grämer mig till denna dag.
Jag har dock lovat mig själv att om tillfälle gives och jag har skrapat hop några korvöre på banken så ska jag göra om det!
av Fredrick Backman har fått mig att le, småskratta och gapskratta ett par dagar.
Bl a för igenkänning förstås men också för meningar som exempel: Hon hade druckit så många Gin o Tonic att när hon dog vågade man inte kremera henne på grund av explosionsrisken.
Sånt ska jag inte läsa klockan två på natten för då stör jag Husbonden.
....att resten av mitt allt kortare liv skulle se ut.
Att jag inte skulle få ha närkontakt med minsta barnbarnet.
Att inte få ha största barnbarnet på middag varannan helg.
Att leva med rädslan för att behöva uppsöka vården av andra orsaker än virussmittad.
Att leva med maktlösheten över att det mest elementära inte uppfylls av vare sig kommuner, landsting eller stat. (Fast det är man ju van vid sedan åratal tillbaka).
Att möten mellan nära och kära får ske på ett konstgjort, fattigt sätt med teknik som inte alla har eller ens kan hantera.
Att vara beroende av andras välvilja för att få vardagen att fungera.
Långsamt inser jag konsekvenserna i det långa loppet och tanken på att behöva leva med det är förödande för sinnet.
Någon tänker: Men herregud vilken pessimist!
Någon säger: Men ryck upp dig! Titta ut, solen skiner, himlen är blå, våren rycker fram med stormsteg, ingen av de dina är sjuka och livet går vidare och det finns de som har det mycket värre....blablabla....
De kanske ha rätt. Livet kanske går vidare efter detta, det kanske blir bättre sedan....
Det kan vara så att jag bara har en släng av vårdepression?
Inte fan vet jag, och det är det värsta, jag vet inte!
Barnbarnsabstinensen är svår så vi umgås utomhus. Egentligen skulle vi inte behöva det eftersom Calle har varit i karantän ända från början och hans pappa hade en massa kompledigt att ta ut så det löste sig. Men så är det ju detta att en av hans större bröder måste gå till skolan medan den andre är portad från gymnasiet. Jag har fortfarande inte fått klart för mig varför man gjort den delningen.
Kontentan blir att den som går i skolan måste betraktas som smittbärare....eller?
Igår råkade jag nudda Calle när jag gick förbi honom varpå han utbrister: Farmor, du tog på mig!
Det får du inte för du är gammal och kan dö!
Tid för annat påstår en del. Göra allt man inte hunnit med tidigare eller ännu värre skjutit upp precis som Piraten.
I så fall får den här pandemin vara till 2050. Om jag ska få gjort allt påbörjat, halvfärdigt, nästan färdigt.
Jag (man får aldrig börja en mening med jag sa min svenskalärare, men i alla fall) är väldigt innovativ, kreativ, entusiastisk för att börja med det positiva. Drar igång projekten och det på momangen.
Sedan infinner det negativa sig, nämligen att luften tar slut. Resultatet infinner sig inte på direkten eller så blir det inte som jag tänkt etc. etc. Oftat blir jag uttråkad och så dyker det upp andra idéer i huvudet antagligen i den vänstra halvan då.
Grejen är att jag lärt mig leva med det utan dåligt samvete och jag har roligt på vägen.
Det låter som att jag aldrig gör färdigt något men det gör jag. Har t ex ringar, örhänge och annat dingelidång till döddagar, och som jag använder nästan varje dag.
Fotograferingen var en stor del under minst 10 år och mina bilder finns lite var stans.
Porslinsdockorna varade minst lika länge och resulterade i både resor, tävlingar och priser.
Framför allt så har man träffat mäniskor, fått vänner, kanske förlorat vänner vad vet jag.
Allting har ju sin tid brukar jag säga men vad fan detta är för tid det kan jag inte svara på.
