Det var väl inte så här jag hade tänkt mig....

....att resten av mitt allt kortare liv skulle se ut.
Att jag inte skulle få ha närkontakt med minsta barnbarnet.
Att inte få ha största barnbarnet på middag varannan helg.
Att leva med rädslan för att behöva uppsöka vården av andra orsaker än virussmittad.
Att leva med maktlösheten över att det mest elementära inte uppfylls av vare sig kommuner, landsting eller stat. (Fast det är man ju van vid sedan åratal tillbaka).
Att möten mellan nära och kära får ske på ett konstgjort, fattigt sätt med teknik som inte alla har eller ens kan hantera.
Att vara beroende av andras välvilja för att få vardagen att fungera.
Långsamt inser jag konsekvenserna i det långa loppet och tanken på att behöva leva med det är förödande för sinnet.
Någon tänker: Men herregud vilken pessimist!
Någon säger: Men ryck upp dig! Titta ut, solen skiner, himlen är blå, våren rycker fram med stormsteg, ingen av de dina är sjuka och livet går vidare och det finns de som har det mycket värre....blablabla....
De kanske ha rätt. Livet kanske går vidare efter detta, det kanske blir bättre sedan....
Det kan vara så att jag bara har en släng av vårdepression?
Inte fan vet jag, och det är det värsta, jag vet inte!

Stundens allvar

Barnbarnsabstinensen är svår så vi umgås utomhus. Egentligen skulle vi inte behöva det eftersom Calle har varit i karantän ända från början och hans pappa hade en massa kompledigt att ta ut så det löste sig. Men så är det ju detta att en av hans större bröder måste gå till skolan medan den andre är portad från gymnasiet. Jag har fortfarande inte fått klart för mig varför man gjort den delningen. 
Kontentan blir att den som går i skolan måste betraktas som smittbärare....eller?
Igår råkade jag nudda Calle när jag gick förbi honom varpå han utbrister: Farmor, du tog på mig!
Det får du inte för du är gammal och kan dö!

Om man skulle ta och rycka upp sig?

Tid för annat påstår en del. Göra allt man inte hunnit med tidigare eller ännu värre skjutit upp precis som Piraten.

I så fall får den här pandemin vara till 2050. Om jag ska få gjort allt påbörjat, halvfärdigt, nästan färdigt.

Jag (man får aldrig börja en mening med jag sa min svenskalärare, men i alla fall) är väldigt innovativ, kreativ, entusiastisk för att börja med det positiva. Drar igång projekten och det på momangen.

Sedan infinner det negativa sig, nämligen att luften tar slut. Resultatet infinner sig inte på direkten eller så blir det inte som jag tänkt etc. etc. Oftat blir jag uttråkad och så dyker det upp andra idéer i huvudet antagligen i den vänstra halvan då.

Grejen är att jag lärt mig leva med det utan dåligt samvete och jag har roligt på vägen.

Det låter som att jag aldrig gör färdigt något men det gör jag. Har t ex ringar, örhänge och annat dingelidång till döddagar, och som jag använder nästan varje dag.

Fotograferingen var en stor del under minst 10 år och mina bilder finns lite var stans.

Porslinsdockorna varade minst lika länge och resulterade i både resor, tävlingar och priser.

Framför allt så har man träffat mäniskor, fått vänner, kanske förlorat vänner vad vet jag.

Allting har ju sin tid brukar jag säga men vad fan detta är för tid det kan jag inte svara på.