skip to main |
skip to sidebar
Tittade på PLUS igår.
Det skulle jag inte ha gjort!
Huvudämnet var telefonförsäljning baserat på lurendrejeri och kriminalitet.
I det här fallen riktat mot äldre människor.
År ut och år in tillåts detta infama bluffandet att fortgå.
En liten ungtupp, förmodligen psykopat lyckas slingra sig igenom alla maskhål i regelverket och trots anmälningar fortsätta sin verksamhet med hjälp av naiva ungdomar som inte begriper bättre.
Likadant är det med internetlån.
Trots att jag har spärrat personnummer så får jag dagligen erbjudande på mejlen om lån utan säkerhet, utan koll hos UC och om jag har betalningsanmärkningar så spelar det ingen roll heller.
Periodvis vet man inte om man ska våga svara i telefonen när numret inte är bekant med risk för att det ska vara ett s.k. call-center.
Ett tag hotade jag med polis varvat med att jag bad vederbörande dra åt varmare breddgrader.
För närvarande är det lyckligtvis ganska lugnt på den fronten.
Många gånger om året påvisas i olika media dessa missförhållanden där människor blir lurade, kommer i kläm och ibland nästan ruinerade men myndigheterna låter det fortsätta.
HUR DJÄVLA SVÅRT KAN DET VARA?
Förbjud telefonförsäljning!
Förbjud internetlån!
Så slipper konsumentombud och alla andra inrättningar att försöka rädda människor som fallit offer för den organiserade kriminaliteten.
Polisen slipper ta emot ca 70 000 anmälningar om identitetskapningar samt slipper skicka ut skrivelser om att brottet är nedlagt.
Jag frågar igen: HUR SVÅRT KAN DET VARA?
....aka Kalle Kula har många face.
Tröskningen är klar och grejorna höll trots liggsäd, grönskott och hög vattenhalt.
Frågan är om det ens har varit värt besväret efter att älgar, rådjur, vildsvin och hjort har ätit sig mätta och grävlingarna gått fram som halvblinda bulldozers i säden.
Man skulle kunna tro att vi bor djupt in i skogarna men det gör vi inte.
Vi har öppet landskap på alla håll utom i öster. Grönån ringlar sig och bildar gräns åt väster. Riksväg 45 är inom synhåll och tätorter både i norr och söder på några kilometers avstånd.
Man kan tycka att djuren skulle vara lite skyggare men någonstans på vägen har dom tappat sitt naturliga beteende.
På våren är det gässen som kommer i hundratals och betar och trampar ner det nysådda.
Kollegan norröver som har skogen lite närmare fotograferade sexton älgar samtidigt i sin sädåker häromdagen.
Han ringde till länstyrelsen för att förhöra sig om skyddsjakt och tilldelningen under älgjakten men fick till svar av den sakkunniga tjänstepersonen att han nog gjort en felbedömning för "älgen är inget flockdjur!"
Expertisen har talat!
Samma expertis som råder en skogsägare som ville ta ner lite skog som var mogen för avverkning att ta ett lån i banken istället om han behövde tillskott i kassan. Sin egen skog fick han då visst inte ta ner.
Orsaken: En sketen svamp, Bombmurkla (antagligen inte ens ätlig) hade hittats just där och den får man då visst inte störa.
Och inte utgår det någon ersättning heller till skogsägaren som fått avverkningsförbud utan han får stå där med näsan mitt i ansiktet utan kompensation för allt hårt arbete han lagt ner under kanske trettio år.
Men det är klart, han kan ju alltid gå till banken med mössan i hand och ansöka om ett lån.
Expertisen har talat igen!
Vad experten på Länstyrelsen inte visste beträffande alla älgarna var att markägaren fotograferat dom.
Så nu ska det bli intressant att få höra vad för slags djur hon tror att det är när hon får se bilden som hon fått tillskickat sig.
För övrigt så tänker flera av kollegorna häromkring sluta med sädodling just på grund av de vilda djurens framfart.
Inte ens lantbrukare orkar i det långa loppet arbeta utan skälig ersättning.
Och framför allt orkar dom inte längre slåss mot experter och maktfullkomliga tjänstmän på bl a våra Länstyrelser.
...är något jag lider av och älgfrossa har jag haft en gång.
Dessa åkommor kan härledas till en händelse som inträffade för sisådär hundra år sedan.
Det är möjligt att jag berättat denna anekdot tidigare men jag är så gammal så jag har rätt att upprepa mig.
Alltnog, Husbonden och jag var i skogen för att plocka trattkantareller. Tillgången var enorm, man hade nog kunnat slå med lie och Husbonden drog sig nedåt bilen för att "tömma".
Jag gick i en brant slänt och hade en skogsväg nedanför när jag hörde att det knakade och ett litet läte ljöd. Det var ett ganska ynkligt ljud så jag drog slutsatsen att det måste vara ett litet djur typ rådjur eller kanske hjort.
Den som har hört en brunstig älgtjur försöka locka till sig en ko för att förlusta sig med vet att precis som alla andra "hanar" så blir dom väldigt mjuka i rösten när dom vill ställa sig in hos det motsatta könet.
Knakandet och "lockropet" kom närmare och närmare och jag tog det säkra för det osäkra och kravlade mig upp på en stor sten bakom en trädstam någorlunda skyddad.
Av Husbonden varken hördes det eller syntes det.
Plötsligt kliver det ut en gigantisk älgtjur på vägen och fortsätter sina kliv rakt emot mig.
Hjärtat dunkade så jag var övertygad om att han hörde det och andas hade jag för länge sedan slutat med.
När han var ett par meter ifrån mig så dunkade det till neråt vägen, det var Husbonden som slog igen bildörren, älgtjuren stelnade till, gjorde ett lappkast och vräkte sig iväg mellan träden i samma riktning som han kom.
I samma stund gallskrek jag!
Husbonden kom galopperande så träskorna flisade sig och när han kom fram till mig, jag stod fortfarande kvar och kramade trädstammen utan att kunna röra mig.
"Vad är det fråga om, har du brötet benet eller?"
Då kom tårarna och frossan och som jag skakade.
När jag väl hade sansat mig och förklarat att det var en älgtjur som nästan gick på mig så tittade Husbonden neråt vägen, såg hur gruset hade rivits upp när älgen flydde i panik av mitt gallskrik.
"Fan, du kunde ju ha skrämt ihjäl den stackarn!"
Vi har skrattat många gånger och det har blivit en rolig historia men det hjälper inte, jag skulle aldrig gå ensam till skogen.