Lika bra att erkänna....

...först som sist.
Förresten så är det ingen hemlighet bland dom som känner mig personligen så varför ska jag undanhålla mina andra läsare det faktum att jag är tämligen rundlagd.
Eller för att vara precis: alldeles för kort för min vikt.
Det är inte alltid så käckt kan jag meddela, i all synnerhet om man ramlar omkull.
Inkilad mellan två husbilar.
Med glasögonen i ena handen.
Det förhöll sig så att vi var för att titta på husbil hos en försäljare av dylika fordon.
Där har man parkerat bilarna med endast öppningsmån för dörren, d v s ungefär en halvmeters mellanrum.
En del bilar är lågbyggda, en del högre.
En del har ett litet elektriskt trappsteg som man fäller ut och en del har en lös pall.
Lös pall och jag är icke kompatibla!
Palldjäveln vickade till och vips låg kärringa Karlsson på rygg mellan bilarna.
Inte olik en skadeskjuten urtidssköldpadda och vevade runt med alla fyra i luften alltmedan Husbonden ojjar sig och ropar: "Herregud, hur gick detta?"
"Jodå, glasögonen höll men se för fan till att jag kommer upp!"
Husbonden högg tag i den ena handen och drog tills armen nästan gick ut led.
Sa jag att jag var fastkilad mellan bilarna?
"Jag får försöka lyfta upp dig!"
Alltså springa runt husbilen och komma bakom mig eller försöka hoppa över mig där jag låg.
Glöm det!
Här fick både Husbonden och jag övernaturliga krafter och han tog spänntag med ena foten mot husbilen, greppar tag om båda mina händer och drog för kung och fosterland tills jag var i upprätt läge.
Har en känsla av att jag kommer att ha ont lite här och var imorgon.
Men glasögonen (25:- i billighetsaffären) höll.

Ett ljus i mörkret

Alingsås årliga ljusfest sjunger på sista versen och i onsdags stämde vår eminenta fotogrupp möte i centrum för att fota.
Nja, det verkar som att det blir magrare och magrare för varje år och en del installationer var riktigt simpla kan jag tycka. 
En trädgårdssoffa inlindad i ett rött tygstycke var inte direkt inspirerande.
Under alla omständigheter så hade vi trevligt alla femton inte minst under cafébesöket med räkmacka och varm choklad.

Två osaliga andar

Bloggtorka!

Så till den milda grad att torrsprickor har uppstått.
Men det kanske är ett virus som går för många av mina kamrater verkar lida av det samma.

Skrävel och skryt

Vissa dagar har man flyt!
Kolla Cyberphotos blogg!
Klicka på senaste blogginlägg till höger på deras hemsida.
Annars är vinnarbilden här.

FOTOTRISSEN......

....har tema: Tre bilder av samma motiv.
Här kan du se fler bilder!

Jag känner mig bevakad

Den sista tiden har jag känt mig en aning bevakad här på bloggen.
Närhelst jag klickar mig in så är det en läsare från Köpstadsö närvarande.
Tidigt i ottan, sent på kvällen och däremellan.
Om du är en människa av kött och blod så får du gärna ge dig till känna genom att skriva en kommentar så slipper jag misstänka något fuffens.

Uppdatering: Vilken djävla jubelidiot! Har kollat upp var Köpstadsö ligger och det är en ö strax utanför Göteborg. Så gissa vem som stalkar mig? Jag själv! Blogger har ju dålig koll på var jag bor så jag flyttas runt i västra Sverige och detta var en ny plats. Fast lite konstigt är det för igår var det någon inne som faktiskt bor på precis just den orten som jag och det är första gången trots att jag vet många som följer mig häromkring.

På en vägg i Vänersborg....

....har Klätterhortensian blommat ut.

Nobels fredspris......

.... gick till EU!
Det EU där många medlemsstater tillåter barnaga!

Sätta färg på tillvaron....

....kan man göra genom att skaka på kameran.

Strålrudbeckia

Amerikanskt blåbär

Amerikanskt blåbär

Amerikanskt blåbär utan skakning

Fjärilsbuske

Ett litet inlägg i debatten

Beträffande etiska regler i hanteringen av döda djur.
Djur dör av olika anledningar.
Inte minst på en lantgård med djurhållning.
Det kan vara en högt älskad häst eller en ko bland många andra.
I det första fallet är det trauma, tro mig jag vet och i det andra knappt en axelryckning och ett nummer som ska rapporteras till Centralregistret.
Under alla omständigheter så ska kroppen gå till destruktion och man måste kontakta kadaverhämtningen.
Oftast får djuret ligga ett par dagar, ute till allmänt beskådande eller inne bland de andra djuren.
Vi brukar lägga en presenning över.
Så kommer bilen och så värst mycket etik är det inte över handhavandet kan jag säga.
Kroppen vinschas upp och släpps ner bland de andra döda djuren som redan ligger där.
Sedan körs hela lasten till någon destruktionsanläggning där den bränns upp.
För detta får vi betala ca fem tusen kronor.
Vad vill jag nu ha sagt med detta?
Jo, att människors upprördhet över djurparkens handhavande av de döda djuren inte gagnar de levande och tar fokus från de verkliga problemen.
Att man avlivar fridlysta och utrotningshotade djur för att dom inte är tillräckligt publikdragande är bra mycket mer stötande än vad man gör med kadaver.
Sedan kan jag undra hur många chefer en djurpark kan behöva? 
Under programmets gång intervjuades en styrelseordförande, en VD, en djurparkschef som i sin tur refererade till sina avdelningschefer.
Inte undra på att parken gjort en förlust på ca en halv miljard de sista åren.
Så till sist, visst är det skillnad på djur och djur?
Eller?

Vi gjorde en resa....

..till Skåne.....och regnet det bara öste ner.....men ibland höll det upp och då kom kamerorna fram.
Vi skulle varit tolv pers och en hund men Husbonden och Pittbullen stannade hemma för att tröska färdigt och ta hand om andraskörden.
Platser att återvända till: Söderåsen med Kopparhatten, Anderstorps Eneskog, Mölle, Kullens fyr, Hovs Hallar........

Söderåsen från Kopparhatten

Från Kopparhatten

Inga sura miner trots det ihärdiga regnandet (1/8 sekund, heja IS)

Mölle(r) by the sea

Kullens fyr

Orosmoln över Galtbäckens hamn

Det är högt i tak nu....

Jag har en kamphund.....

....men vare sig jag eller han har vetat det.
Jag talar om Bonzo, aka Gårdshunden av rasen Cane Corso.
En gammal, för att inte säga antik ras som, visserligen var nästan utdöd men som några italienska eldsjälar lyckades rädda och med framgång avla fram rasen igen med de egenskaper den en gång haft nämligen en gårds- och vakthund och då pratar vi lantgård med djur.
Den hör till Molosserna och är en italiensk mastiff av rasen Cane Corso (uttalas precis så).
Vi skaffade honom i första hand för att vi ville ha hund efter att varit hundlösa i två år och kommit fram till att ett liv utan hund var fattigare än ett liv med hund.
I andra hand för att vi behövde ha en respektingivande men ändå vänlig hund som höll sig på gården.
Kriminaliteten breder ju ut sig som pesten även på landsbygden!
Efter moget övervägande och väl pålästa bestämde vi oss för en tigrerad tik men av olika anledningar blev den en fawnfärgad hane, varför är en annan historia.
Enligt vad jag förstår och vad som framgår av media så var det två Cane Corso som sköts ihjäl och det var en fem månaders valp och en unghund på elva månader.
Om jag sätter mig på marken eller golvet så studsar och fjantar sig Gårdshunden runt mig i tron att jag vill leka och döljer jag huvudet i armarna så kör han in huvudet och buffar och fnyser.
Uppenbarligen var det detta som hände i det här fallet. Husse satt på marken av en anledning som jag inte vet och hundarna lekte, säkert bet och drog dom i hans kläder också, det brukar valpar göra.
Detta tog man till intäkt för att hundarna skulle avlivas.
Vi har ju också en fransk bulldogg som heter Mollie, aka Pittbullen.
Hon väger ca en femtedel av vad Gårdshunden väger, hon är tre år yngre men gissa vem som bestämmer?
Och han låter henne härja fritt.
Gårdshunden har markerat ett par gånger under åren att han inte tycker om vissa personer genom att inte gå fram och hälsa utan cirklat runt och blängt och en gång har han markerat mot en man som la handen på nätet bak i bilen när dörren var öppen. För övrigt har han inte visat någon aggressivitet.
Han har också tagit ett par otillåtna vändor på egen hand till grannar som haft löptikar men det är väl ganska normalt kan jag tycka.
Jag har naturligtvis träffat en hel del hundar av rasen och har aldrig kunna förstå att det har funnits mer mentala problem eller större kampvilja hos dom än hos vilken annan ras som helst.
Vad som däremot är nedslående och sorgligt är att oseriösa människor parar Cane Corso med allehanda andra raser och prånglar ut avkomman på Blocket.

Shaking Steven......

....heter jag inte men Skakande Karlsson är mitt öknamn.
Nya tekniker att utforska och jädrar vad kul det är.
Bilderna är faktiskt bara konverterade från RAW och inte manipulerade.

Rensa ut....

... skulle behövas.
Hela huset skulle behövas vrängas ut och in.
Allra helst med en container utanför.
Vad har ni i era skåp och lådor egentligen?
Tror inte att ni har det jag har i alla fall!
En bloggare vet jag har påssoppor och stringtrosor.
Själv har jag lösa kroppsdelar, mestadels passande till barn.
Peruker av varierande storlekar, färger och frisyrer.
Lösögon och tillika fransar.
De mest underliga verktyg till exempel peanger och andra kloliknande saker.
I ett uthus (fd mjökrummet) står det hyllmeter med gipsformar, säkert ett par ton.
På övervåningen sitter det små barn i varierande storlek och ålder och stirrar med tomma blickar.
På en del hyllor sitter det barn utan huvud.
På andra hyllor finns det material till en hel tekofabrik.
Som tur är bor jag ju i en fd prästgård och det vet väl varenda människa hur stort och vräkigt dom bodde förr. Dom var ju näst efter adeln. 
Adel, präster borgare och bönder, den ramsan sitter kvar ännu från historielektionerna.
Notera var på skalan bönder befanns. Men det är en annan lektion.
Alltnog, vi bor alltså ganska stort och jag har hela övervåningen till förfogande.
Ni har ingen aning om hur mycket man kan spara på sig och fylla 150 kvm med. Och då räknar jag inte uthus och loft.
Men en dag ska jag få ett ryck har jag tänkt mig!
Rensa och slänga!
Det betyder att jag måste tänka förbi: "Det kan vara bra att ha!"
Tänk alla gamla vackra tyger i siden, sammet och bomull för att inte tala om alla spetsar tunna som spindelnät eller virkade lakansspetsar.
Silkesnoddar och alla gamla knappar!
Siden- och sammetsblommor.............
Ni fattar!
Jag har inte kommit dit ännu.
Till det där rycket alltså!

Uppdatering och tillrättaläggande: Det slår mig plötsligt att mitt inlägg kan förefalla en aning underligt för den som inte känner mig. 
Lite åt "Arsenik och gamla spetsar"-hållet kanske.
Men det är inte så att jag har en massa lik på hyllorna utan mer att under drygt femton år hade jag som hobby att tillverka porslinsdockor. Ifall någon skulle få andra tankar beträffande min framtoning.
Moooohaaaaa..............

Rosa....

....är temat på Fototrissen denna vecka.
Här kan du ser fler bilder på temat.

Smått euforisk är man....

...efter att varit på Fotomässa i Stenungsund med föreläsningar av Erik Malm och Brutus Östling.
Marie Larssons utställning var helt fantastisk och hela arrangemanget var utmärkt och Tjörns Fotoklubb ska ha en stor eloge.
Satt på föreläsningar från klockan elva till halv fyra med en timmas avbrott utan att få träsmak en enda sekund.
Erik Malm som förutom att han är en outstanding naturfotograf har vågat ta ut svängarna och med kameran skapat de mesta underbara konstverk och som verkligen inspirerar att gå ut och skaka loss med Canonen.
Brutus Östling, fågelfotografen, en av världens bästa som visade sig vara en entusiastisk, medryckande och alldeles "vanlig" människa som erkände att han inte läser manualerna till sina kameror och faktiskt tar till dom knep som finns och lite till.
Att få träffa "FB-vänner" och snacka en stund med dom var också mycket trevligt.
Hoppas verkligen att detta blir en återkommande mässa för det var väl värt en "innedag" trots det vackra vädret.

Fler bilder från igår morse....

Några timmar i morse....

....var naturen på sitt bästa humör.
Snabbt på med stövlarna, in med hund och kameror i bilen.
Passerar Kinesans hav, Fruas hôl, Rävakärret, Klevsjö loft och många andra lier (backar) och maer (mader), för se på denna vägsträckan, en smal grusväg på några kilometer genom skogen och nästan helt obebodd så sitter den en liten skylt vid varje backe,  göl eller sjö, kärr och annan våtmark med de gamla namnen skrivna på mål (risvedska).
Och man läser vart enda namn fast man gjort det så många gånger förr och ser i fantasin människorna som en gång bodde här och vandrade vägen fram, i bästa fall åkte med häst och vagn.
Torpare, skogsarbetare, skolbarn och läsebarn, dagsverksarbetarna på Östad Säteri och alla visste dom namnen på varje del av vägen.

Luktärtorna ville inte vara med....

....denna sommar och det kan jag förstå.
Det blev bara enstaka blommor men dom var inte så särskilt fula.