Hospitalet i väst, även kallat Scan Väst har gjort det igen.
Klantat sig alltså!
En patient har haft smärtor i buken och låret i TRE år och ingen läkare har tagit reda på varför.
Nu först öppnade man patienten "och vad hittar vi väl där"?
Jo, en operationsduk som legat där och gojsat till sig i åratal.
Hade för mig att man räknar allting efter avslutad operation så att inget ska bli kvarglömt.
Men den ansvariga kanske inte tyckte att det var nödvändigt eller så var inte matte det roligaste i skolan.
Sjukhusdirektören har gjort en anmälan till Socialstyrelsen, en sk Lex Maria!
Det gjorde hon inte när jag påpekade att den personal och de rutiner som hon ansvarar för nästan tog livet av Huliganen för två år sedan, utan hänvisade till chefsläkaren på avdelningen.
Den chefsläkaren som så fiffigt kunde pricka in sin sjukskrivning över jul och nyår och som aldrig hörde av sig till mig.
"För nytillkomna tittare" som det heter, kan jag tala om att en så simpel åkomma som gallsten kunde mynna ut i inflammation i bukspottskörteln, bukhinneinflammation, blodförgiftning, en misslyckad gastroskopi (okunnighet) och en dito lyckad som utfördes på ett annat sjukhus samt två operationer.
Man ska lägga bakom sig och gå vidare och visst det gör både vi och Huliganen men så läser man en notis om en händelse som ovan och så gör sig skräcken, hjälplösheten och ilskan påmind igen.
En liten episod i sammanhanget har bitit sig fast och poppar upp ibland.
Nämligen den när mottagningssköterskan vid ett av de otaliga tillfällen när jag körde in Huliganen till akuten med olidliga smärtor ringde in till avdelningen och sa med ett litet förlöjligande skratt:
"Han har så ont, så ont, så ont...."
Då stod han dubbelvikt och var kritvit i ansiktet!
Sköterskan var höggravid och jag önskade av hela mitt hjärta att hon skulle få en lång och djefligt smärtsam förlossning.