En 94-årig kvinna ligger på sitt yttersta.
Hon bor på ett kommunalägt äldreboende sedan flera år.
Hennes buk är fylld med vätska och hon har svåra smärtor.
Kvinnan har dessutom stark ångest och ropar på hjälp.
Under en veckas tid har följande hänt:
Man har kört henne i ambulans till det stora sjukhuset två gånger utan att meddela anhöriga.
På sjukhuset har man snabbt konstaterat att man inte kan göra något och fraktat henne tillbaka till boendet.
Två anhöriga har turats om att sitta vid hennes sida dag och natt.
Äldreboendet har inte kunnat ställa upp med vak då de två har behövt vila.
Inte heller har personalen tillstånd att ge smärtstillande eller ångestdämpande utan det är hemsjukvårdens ansvar.
Hemsjukvården som, när dom väl har kommit givit kvinnan morfin.
Morfin som bara förvärrat situationen och gett kvinnan hallucinationer.
Efter påstötningar av en anhörig så fick den gamla ångestdämpande medicin som gav henne ro några timmar.
Ganska exakt fyra, sedan ringer man på hemsjukvården igen som låter vänta på sig och när dom kommer så har dom ingen ångestdämpande medicin med sig.
Efter mycket om och men så skriver sköterskan ut ett recept på nyss nämnda medicin och en personal ska hämta ut på närmaste apotek. Med pengar som anhörig skickat med för man kommer inte in i den gamlas skåp och hennes plånbok eftersom kontaktpersonalen är ledig och hon har med sig nyckeln!
Observera, man ska betala sin egen medicin för att hållas smärt- och ångestfri under döendet!
Alltnog, det fanns ingen Stesolid på apoteket.
Anhörig ringer till "Apoteket", hamnar i Norrland, telefonisten ringer runt till andra apotek i staden och får napp på ett som ligger i andra änden på stan, minst en timmas körning med bil.
Då, hör och häpna kommer personalen från hemsjukvården på att dom nog har medicinen på "kontoret" och kan låna ut ett par "suppar" och lovar att skicka över dessa samt ger mandat för boendets personal att applicera dessa på den gamla.
Dagen går men inga "suppar" dyker upp.
Anhörig ber att personal ska vända på den gamla och då upptäcker man att hon fått liggsår.
Personal går för att hämta specialplåster, kommer tillbaka med ett för litet och går för att hämta ett nytt.
Personal går för att hämta blöja som inte finns på rummet, kommer tillbaka med fel storlek och går för att hämta en ny.
Under tiden ligger den gamla med uppdragna kläder till armhålorna, helt naken och exponerad medan den andra av personalen står bredvid och väntar.
Framåt eftermiddagen försöker anhörig ta reda på om "supparna" kommit men ingen vet någonting.
Anhörig behöver åka hem (fyra mil) för att sova och försöker få reda på om det finns någon som kan ta över ur personalen. Ingen vet någonting.
Jag ska inte fortsätta att beskriva hur det kan vara att dö en plågsam död utan värdighet.
En av de anhöriga har nyss suttit vid mitt köksbord och berättat, grå i ansiktet av trötthet och på väg hem för att ta itu med vardagen.
Det kanske inte var så dumt med ättestupan när allt kommer omkring.
Heja Sverige!