Att bli arg

En till mig närstående tycker att jag blir lite för arg ibland. 

Som om han inte blir det själv då och då. 

Ganska rejält dessutom.

Skulle kunna skriva en hel roman om hans utbrott när han var yngre.

Men då undrar jag: Är det fult att bli arg?

Ska man ha överseende med allt och alla?

Ska man vara en lallande idiot och tacka när människor beter sig på ett icke acceptabelt sätt?

I trafiken inte minst.

I söndags t ex på motorvägen på hemväg från Österlen var trafiken tung, och då menar jag att det var tätt mellan lastbilar och långtradare.

Det är 120-väg och alltså ligger man i ytterfil mest hela tiden och försöker flyta med och har ständig kontroll i backspegeln. 

Tittar nästan mer i bakåt än framåt vilket är nödvändigt eftersom många har något sorts mandat för att köra i 150 km.

Alltnog, ingen bakom och jag går ut för att köra om en personbil.

Då ser jag hur kvinnan vänder på huvudet åt höger för att titta på medpassageraren och samtidigt vrider ratten åt vänster och kommer över i ytterfil precis när jag är med mitt framhjul vid hennes bakhjul.

Då har man att välja, antingen gasar man för att försöka hinna förbi eller så bromsar man.

Jag bromsade och hängde mig på signalen varpå kärringdjäveln fort kom in i sin fil igen och jag kunde fortsätta omkörningen.

Ett annat exempel:

Vi har pågående vägarbete och på ett ställe är det enfiligt och alltså trafikljus.

Vägen består dessutom av sten och grus mellan stora potthål så man får köra mycket långsamt.

Jag stod först vid rödljuset och väntade på att tre bilar, en traktor med en gigantisk harv samt ytterligare tre bilar skulle köra genom.

Tre bilar passerade men när traktorn var på mitten så slog det om till grönt för mig.

Situationen var uppenbar för mig och att jag skulle försöka köra på en traktor......

DÅ TUTADE DEN INFANTILA DJÄVLA BILFÖRAREN BAKOM MIG!

Då blev det svart för mig, eller rött! Vilken kulör som helst för det bara blixtrade för ögonen.

Jag önskar att jag kunde behållit lugnet, klivit ur, gått fram till den andra bilen och förnedrat, skämt ut, fått honom att krympa till ingenting.

Men det gjorde jag inte utan jag gapade (som om han hörde), visade fingret (det såg han i alla fall) och sedan körde jag nästan sönder min egen bil i rödglödgad ilska.

Ettans växel och full gas!

Som tur är så slog övervarvningsskyddet till så motorn hoppade inte genom huven, men så fort har ingen snott igenom dom kurvorna.

Och så mycket grus och sten har ingen bil fått över sig som den silverfärgade bakom mig.

Då har jag ändå en framhjulsdriven bil.

Hade Volvon varit bakhjulsdriven så hade den tutglade varit utan framruta kan jag garantera.

Så, då undrar jag, hur många av mina läsare skulle smilat och funnit de två olika situationerna roande och hur många skulle blivit lika rosenrasande som jag?