Lika bra att erkänna....

...först som sist.
Förresten så är det ingen hemlighet bland dom som känner mig personligen så varför ska jag undanhålla mina andra läsare det faktum att jag är tämligen rundlagd.
Eller för att vara precis: alldeles för kort för min vikt.
Det är inte alltid så käckt kan jag meddela, i all synnerhet om man ramlar omkull.
Inkilad mellan två husbilar.
Med glasögonen i ena handen.
Det förhöll sig så att vi var för att titta på husbil hos en försäljare av dylika fordon.
Där har man parkerat bilarna med endast öppningsmån för dörren, d v s ungefär en halvmeters mellanrum.
En del bilar är lågbyggda, en del högre.
En del har ett litet elektriskt trappsteg som man fäller ut och en del har en lös pall.
Lös pall och jag är icke kompatibla!
Palldjäveln vickade till och vips låg kärringa Karlsson på rygg mellan bilarna.
Inte olik en skadeskjuten urtidssköldpadda och vevade runt med alla fyra i luften alltmedan Husbonden ojjar sig och ropar: "Herregud, hur gick detta?"
"Jodå, glasögonen höll men se för fan till att jag kommer upp!"
Husbonden högg tag i den ena handen och drog tills armen nästan gick ut led.
Sa jag att jag var fastkilad mellan bilarna?
"Jag får försöka lyfta upp dig!"
Alltså springa runt husbilen och komma bakom mig eller försöka hoppa över mig där jag låg.
Glöm det!
Här fick både Husbonden och jag övernaturliga krafter och han tog spänntag med ena foten mot husbilen, greppar tag om båda mina händer och drog för kung och fosterland tills jag var i upprätt läge.
Har en känsla av att jag kommer att ha ont lite här och var imorgon.
Men glasögonen (25:- i billighetsaffären) höll.