...i denna stund så leds de två sista tjurarna upp på landgången och in i slaktbilen.
Jag hör hur det dunkar.
En konstig känsla uppstår som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det, mixed feelings kan man säga.
En epok är slut och för första gången sedan vi flyttade hit så finns det inga nötkreatur i ladugården och inga betande djur i hagarna annat än hästar.
Inget råmande, inget idisslande, ingen doft, inga kalvar som sprätter runt....
Men slut är också passandet, tidsbundenheten (ännu värre när det stod mjölkkor i ladugården), pappersarbetet och rapporteringar, veterinärkostnader, juverinflammationer, dödfödda kalvar, utbrytardjur i grannens havreåker och andras trädgårdar, skador både till kropp (armbrott, sår, blåmärke och djävligt ont efter hundratals sparkar) och själ.
Jodå, bönder dras med ett själsliv dom också. Ibland med öppna sår men oftast med skavsår som gör sig påminda mest hela tiden.
Men nu är det slut!
Här som på de flesta andra gårdar i Sverige.
Vi tog en biltur häromdagen i bördig jordbruksbygd och allt vi såg var tomma ladugårdar och tomma åkrar och hagar.
Det är beklämmande och underligt.
Nu ska i alla fall Husbonden och jag se om vi kan ta vara på all tid vi får över när fem plus fyra hästar har fått sitt.
Men först ska jag en sista gång rapportera till CDB, Centrala Djurregistret alltså.
Det gör man nämligen över nätet numera.
17 kommentarer:
Åh, vad sorgligt!
Men det är väl så att var sak har sin tid. Ändå trist att småbrukarsamhället går i graven... Sommarstugan jag var i på somrarna när jag växte upp var omgiven av kohagar, så jag har många minnen av både kossor och kalvar. Så fina djur.
Förstår din sorg men även lättnad.
ser hur mina lantbrukande patienter kämpar och är så trötta på all byråkrati.
Samtidigt är det så fint med öppna landskap med djur. Då vi bilade i Tyskland tidigare i somras ver det som slog oss mest. INGA djur alls, inte en enda häst! Förfärligt trist.
HA det gott!
Glömde skriva att din bild var perfekt till inlägget!
Bilade själv i England i sommar och njöt av alla dessa djur som betade överallt. Mest får förstås men också en hel del nötkreatur. Förvånansvärt nog var det få hästar synliga.
Allting har sin tid men jag anser att jordbrukspolitiken är åt fanders och att ingen tar ansvar för den negativa utvecklingen.
Irene
Nilla: Jag tycker det är synd att barn växer upp dom erfarenheter som du hade. Jag tror nämligen att man blir en bättre människa om man har sådana minnen.
Rajson: Byråkratin har tagit död på glädjen utan tvekan, det kan jag intyga.
Lyckligtvis är det ju inte alldeles tomt i hagarna för antalet hästar har ökat med rasande fart de sista åren och de ska vi vara tacksamma för.
Irene: Alltsedan vi gick med i EU har det varit en enda utförslöpa och en massa lantbrukare som känner sig som bidragstagare och en belastning. Och allt dom vill är att få skäligt betalt för sitt slit.
Vilken vacker bild till ett litet sorgligt inslag trots allt även om det är tidens gång. Men som sagt bara man får ha djur i någon form så är det bra för det är viktigt tror jag.
Mia
Känner in känslan i ditt inslag och kan förstå både smärtan och lättnaden. Vacker bild på kloka och fina djur.
Sorgligt är det och det finns många tillfällen då man vill stoppa tiden.
Mia: Att få bo på en lantgård är i sig en förmån och ger möjligheter att ha andra djur och det har vi så det går ingen nöd på oss på det viset men korna har varit vårt levebröd under många år......
Ingegerd: Det ligger dig nära.
Lena: Det tycker jag vetenskapsmännen kan ta sig en funderare över, en on/off-knapp!
Det mesta har väl reda sagts, så jag säger bara ¨Njut nu av livets goda och ta vara på varandra¨
Det är nog vi som själva är den knappen. Utvecklingen, som vi inte tycks styra över, vem gör då det?
Jag förstår lättnaden. Har man vuxit upp med djur så vet man vilket råslit det är. Men man vet också vilken saknad det är när inget längre finns kvar. Och alla tomma hus och alla igenväxande marker - det skär i hjärtat...
Ninna: Råslit var ordet men Husbonden har faktiskt aldrig klagat. Varit förbannad och svurit ve och förbannelse men aldrig önskat att han valt ett annat yrke. Valt och valt, han föddes ju till det.
Sorgligt...
Känns fint att ni har hästarna kvar.
Mian: För närvarande fem egna och svärdotterns fyra så det rör ju på sig i hagarna.
Du är ju ett superproffs Renee första gången jag tittar men inte sista jag lovar.
Stengustav: Så klart! Visste du inte det? Välkommen att titta in igen bara du ger superberöm. Puss och kram!
Skicka en kommentar