I min värld....

....ska man var ordentligt sjuk eller skadad för att ge sig till ett sjukhus akutintag.

Och är man inte det ska man söka sig till sin vårdcentral och sin husläkare.

Jag vågar påstå att tjugofem procent eller mer som upptar platser och personal på sjukhusakuterna har inte där att göra.

Igår satt jag med mamma på Östras akut i nästan fyra timmar, sedan tog min syster över vakten.

Under dom timmarna, i korridoren så klart hade jag tillfälle att iaktta och observera.

Alkisarna, jodå dom var flera som antingen var oregerliga och därför krävde personal eller så var dom jätteroliga och berättade om sina bravader alltmedan personal stod bredvid och fnissade.

Så var det damen i huckle och jacka som obehindrat hoppade upp och ner och som fick personalen att hämta smörgås och mjölk.

En hel del ungdomar som inte såg ut att må så väldigt dåligt.

Och så lilla mamma, 89 år som sagt och knappt kontaktbar.

Eftersom hon varit på Sahlgrenskas akut föregående dygn i mer än tolv timmar så lyckades jag övertala ambulanspersonalen att köra henne till Östras istället i förhoppningen att där skulle var lite mindre belastning.

Och på rekommendation av Sjukvårdsupplysningen vill jag påpeka.

Jag undrar varför mottagningspersonal försöker få en adekvat och riktig bild av en människas tillstånd när personen inte är kontaktbar?

Varför är det så himla viktigt att presentera sig som syster den och den?

Som patient och sjuk så är man inte särskilt intresserad av vad folk heter och glömmer det innan sista stavelsen är sagd.

När sköterskan försökt intervjua mamma i några minuter och bara fått osammanhängande och icke relevanta svar gav jag henne sjukdomsbilden för de sista tjugofyra timmarna och fick en ogillande blick.

Jag undrar varför?

Jag känner min mamma, jag vet att hon är klar i knoppen i vanliga fall och kan svara för sig men att hon efter att ha kräkts ungefär varje kvart de sista åtta timmarna och inte fått behålla vare sig sina mediciner eller någon vätska inte var kapabel att förmedla någon information.

Jag förstår inte varför hon blev liggande i korridoren när det fanns tomma rum.

Någonstans inom mig gror en tanke, en känsla att det har med hennes ålder att göra.

Lite grann som att man ska inte "öda krut på döda kråkor".

Inte så att det är uttalat bland personalen utan mer som ett ..........jag kan inte ens klä det i ord men det gör mig sorgsen.

Lika förbannad som jag var igår, lika sorgsen och uppbragt är jag idag.