Det var väl inte så här jag hade tänkt mig....

....att resten av mitt allt kortare liv skulle se ut.
Att jag inte skulle få ha närkontakt med minsta barnbarnet.
Att inte få ha största barnbarnet på middag varannan helg.
Att leva med rädslan för att behöva uppsöka vården av andra orsaker än virussmittad.
Att leva med maktlösheten över att det mest elementära inte uppfylls av vare sig kommuner, landsting eller stat. (Fast det är man ju van vid sedan åratal tillbaka).
Att möten mellan nära och kära får ske på ett konstgjort, fattigt sätt med teknik som inte alla har eller ens kan hantera.
Att vara beroende av andras välvilja för att få vardagen att fungera.
Långsamt inser jag konsekvenserna i det långa loppet och tanken på att behöva leva med det är förödande för sinnet.
Någon tänker: Men herregud vilken pessimist!
Någon säger: Men ryck upp dig! Titta ut, solen skiner, himlen är blå, våren rycker fram med stormsteg, ingen av de dina är sjuka och livet går vidare och det finns de som har det mycket värre....blablabla....
De kanske ha rätt. Livet kanske går vidare efter detta, det kanske blir bättre sedan....
Det kan vara så att jag bara har en släng av vårdepression?
Inte fan vet jag, och det är det värsta, jag vet inte!