.....ska det vara!
I alla fall i teveprogrammen.
Det var väldigt vad det lipas, grinas, gråts, snyftas och ulkas.
Och allt sker efter schema.
Först infaller stunden för inbördes beundran, sedan skojsar man lite och så kommer det ögonblick när man plockar fram det som i vanliga fall inte skulle locka till tårar men "vid stockelden" och mycket empatiska tillfälliga vänner så klämmer man en tår.
Så där ungefär är upplägget!
Vare sig det gäller amerikaner eller svenskar så plockar man fram gråtmildheten som på beställning.
Snart sagt varje underhållningsprogram är förutbestämt och man vet precis på minuten vad som ska hända och DET ÄR SKITTRÅKIGT!
"Dobidoooooooo" är undantaget mycket tack vare Lasse Cronér. Visserligen följer man ett upplägg men här vågar man åtminstone ta ut svängarna och om man inte klippte bort de tokigaste infallen så skulle det bli ännu roligare.
Vad som kan gömmas i en gammal chiffonjé
2 dagar sedan
5 kommentarer:
Ursäkta en yngling,men när var
Lasse Cronér inblandad i "Så ska det
låta"
MVH Sven
Sven: Skulle bara testa om du var med på noterna!
De bölar inte i "På spåret" heller, som tur är. Jag väljer konsekvent bort alla förprogrammerade snyftprogram
Irene
Irene: Förprogrammerade snyftprogram, det var huvudet på spiken, det köper jag!
Hej Reneé
Kul att läsa om Carl-Otto Carlström. Vi, jag o min fru hade mina föräldrar hemma i helgen, pappa heter Olov (Olle) som är son till Gustav Carlström, Adolfs bror.
Har också läst din trevliga text om Gubbröran – den hänger med som en Carlströmsk artefakt, skulle vara kul att reda ut historien runt den. Min farmor menade att begreppet hade Carlströmskt ursprung, en hypotes som möjligtvis kan prövas.
Hur som helst, Olle berättade om Carl-Otto i Lördags, jag gjorde en slagning och hittade bloggväxlingen om hans bakgrund som barnhemsbarn, och historien framåt. Olle bekräftade detta, så vi talar uppenbarligen om samma släkt.
Det enda minne jag har av Adolf, som jag för övrigt inte är säker på att jag träffat var att han kallades ”tallen” och var duktigt konstnär. Min farmor (farfar Gustav dog på 60-talet) hade en tavla hemma målad av tallen, om jag nu minns detta rätt. Det vare en kopia av Zorns fiolspelaren. Välgjord och tydliga skarpa ögon. Den hängde på väggen hemma på Slottsskogsgatan under min pappas uppväxt, och han berättar att ögonen ständigt följde honom när han gick genom rummet.
Tack för spännande uppgifter och väldigt fina foton, vi gillade speciellt taxungarna.
Med vänlig hälsning
Eric Carlström eric.carlstrom@telia.com
Skicka en kommentar