En 94-årig kvinna ligger på sitt yttersta.
Hon bor på ett kommunalägt äldreboende sedan flera år.
Hennes buk är fylld med vätska och hon har svåra smärtor.
Kvinnan har dessutom stark ångest och ropar på hjälp.
Under en veckas tid har följande hänt:
Man har kört henne i ambulans till det stora sjukhuset två gånger utan att meddela anhöriga.
På sjukhuset har man snabbt konstaterat att man inte kan göra något och fraktat henne tillbaka till boendet.
Två anhöriga har turats om att sitta vid hennes sida dag och natt.
Äldreboendet har inte kunnat ställa upp med vak då de två har behövt vila.
Inte heller har personalen tillstånd att ge smärtstillande eller ångestdämpande utan det är hemsjukvårdens ansvar.
Hemsjukvården som, när dom väl har kommit givit kvinnan morfin.
Morfin som bara förvärrat situationen och gett kvinnan hallucinationer.
Efter påstötningar av en anhörig så fick den gamla ångestdämpande medicin som gav henne ro några timmar.
Ganska exakt fyra, sedan ringer man på hemsjukvården igen som låter vänta på sig och när dom kommer så har dom ingen ångestdämpande medicin med sig.
Efter mycket om och men så skriver sköterskan ut ett recept på nyss nämnda medicin och en personal ska hämta ut på närmaste apotek. Med pengar som anhörig skickat med för man kommer inte in i den gamlas skåp och hennes plånbok eftersom kontaktpersonalen är ledig och hon har med sig nyckeln!
Observera, man ska betala sin egen medicin för att hållas smärt- och ångestfri under döendet!
Alltnog, det fanns ingen Stesolid på apoteket.
Anhörig ringer till "Apoteket", hamnar i Norrland, telefonisten ringer runt till andra apotek i staden och får napp på ett som ligger i andra änden på stan, minst en timmas körning med bil.
Då, hör och häpna kommer personalen från hemsjukvården på att dom nog har medicinen på "kontoret" och kan låna ut ett par "suppar" och lovar att skicka över dessa samt ger mandat för boendets personal att applicera dessa på den gamla.
Dagen går men inga "suppar" dyker upp.
Anhörig ber att personal ska vända på den gamla och då upptäcker man att hon fått liggsår.
Personal går för att hämta specialplåster, kommer tillbaka med ett för litet och går för att hämta ett nytt.
Personal går för att hämta blöja som inte finns på rummet, kommer tillbaka med fel storlek och går för att hämta en ny.
Under tiden ligger den gamla med uppdragna kläder till armhålorna, helt naken och exponerad medan den andra av personalen står bredvid och väntar.
Framåt eftermiddagen försöker anhörig ta reda på om "supparna" kommit men ingen vet någonting.
Anhörig behöver åka hem (fyra mil) för att sova och försöker få reda på om det finns någon som kan ta över ur personalen. Ingen vet någonting.
Jag ska inte fortsätta att beskriva hur det kan vara att dö en plågsam död utan värdighet.
En av de anhöriga har nyss suttit vid mitt köksbord och berättat, grå i ansiktet av trötthet och på väg hem för att ta itu med vardagen.
Det kanske inte var så dumt med ättestupan när allt kommer omkring.
Heja Sverige!
9 kommentarer:
Jag sitter här med öppen mun...jag vet inte vad man ska säga (eller tänka, för jag är ensam hemma) men just nu kommer bara en tanke över mig. Dom som inte har, några anhöriga då!! Hur i helvete ska det bli för dom?? Jag kanske är en av dom...
Det är skrämmande, men jag har hört, flera än en, person säga...Man får väl se till så man har en bössa, så man kan skjuta huvet av sig när man märker att man inte kan ta vara på sig själv längre. Ska vi fortsätta denna utveckling?
Åsa.
Åsa: Man kan undra var någonstans under sin arbetsgärning många människor inom vården tappar respekt och empati för sina medmänniskor. Jag fattar det inte men jag svär på att ingen i min närhet ska behöva ha det så.
mvh R
Förskräckligt. Man ska inte behöva lämna jordelivet på det viset. Jag jobbar själv inom omsorgen, kommunalt. Visserligen med förståndshandikappade och inte vårdande. Men det etiska är något som är ständigt aktuellt i mitt jobb. Och här känns det som om dom verkligen glömt bort det etiska.
Jag önskar dig en trevlig helg!
Karin: Någonstans känns det som att i takt med att man blir äldre så blir man mindre värd.
Jag, som fortfarande har min föräldrar i livet, blir oerhört illa berörd när jag hör sådant här.
Ha det gott själv i helgen tillsammans med dina tre raringar.
mvh R
Säjer bara tack och lov att mina egna föräldrar är borta, och att dom slapp uppleva något liknande.
Ninna: Tack och lov så är det ju inte så på alla äldreboende men det borde inte finnas ett enda.
Eftersom du skriver så initierat förstår jag ju att allt detta hemska har drabbat någon dig närstående. Stackars den gamla damen och stackars alla hennes nära. Sverige kan tydligen vara ett verkligen underutvecklat land! Isande kallt.
Tänk att få dö i en massiv hjärtattack! En nåd att stilla bedja om.
Lisette: Den gamla kvinnan är en god väns moster och jag kände att jag måste förmedla hennes historia efter att hon kommit vägen om efter en natts vak i går morse.
Är det inte själva fan att man ska behöva gå omkring och önska sig en hastig död bara för att äldrevården är totalt misslyckad tack vare inkompetens och likgiltighet.
Jag klarar nästan inte av att läsa detta... helt sanslöst!
Skicka en kommentar