.....i ett tidigare liv gick till Trinidad i Västindien.
Med på resan fanns en kvinnan som jag då, nyss lärt känna genom bekanta.
Under en period i livet träffades vi en hel del.
Jag fortsatte senare att besöka Trinidad ganska ofta under några år.
Så blev jag överfallen och rånad och platsen miste sin tjusning.
Man kan säga att hela resandet tog liksom slut, i alla fall på egen hand.
I förmiddags ringde kvinnan, helt apropå.
Samtalet började lite trevande, vi har ju inte talats vid på ett par år minst.
Men så kom det: "Jag har cancer i bukspottskörteln och ca sex månader kvar"!
Nyktert och sakligt talade hon om det praktiska och hur hon berättat för ende sonen samt ex-maken.
Det ekonomiska, huset som skulle säljas före eller efter, att hon nog skulle behöva beställa plats på hospice och att hon och sonen skulle resa till London tillsammans snarast.
Samtalet flöt otvunget och lättsamt och vi skrattade åt gemensamma "kroppsliga defekter".
Vi var rörande eniga om att vi fortfarande på insidan var runt trettio år, slanka och snygga som fan.
Länge pratade vi och inte en gång kändes det sorgligt eller påtvingat konstigt nog.
Egentligen vet jag inte vad jag hade väntat mig i en situation som denna men kanske inte att det skulle vara så odramatiskt och fritt från sentimentalitet.
Under mindre än en månad hade förloppet skett, insjuknandet och diagnos.
Så fort kan sanden rinna ut.
3 kommentarer:
Tiden blir dyrbar och då är man noga med vad man gör av den, tror jag.
ordverifiering: stann ...
Visst får man sig en tankeställare och jag misstänker att du har lärt dig tänka om.
Stann(a) skulle man önska att man kunde göra, stanna och kliva av ett tag.
Ja, livet kan ta sig nya vägar fort för vissa. Ibland vet man inte vart vägarna bär....
Man blir omtumlad av att bara läsa det du berättar. Jag har haft det nära inpå mig, så tankarna ringlar iväg...
Ha en fin dag!
Åsa.
Skicka en kommentar