Om att reagera fel

Igår gjorde jag det som man absolut inte får göra, nämligen handlade utan att tänka.
Som följande var situationen:
Hade lilla Mollie i koppel utanför föräldrarnas torp långt in i skogen.
Blommande Liljekonvaljer och fågelsång och en hund som förtjust nosar runt.
Den totala idyllen alltså.
Plötsligt utan förvarning står en gigantisk hund med sänkt huvud bredvid oss.
Det är då jag beter mig som en fullständig idiot och vrålar med lungornas fulla kraft: NEEEEJ!
Gång på gång gastar jag och när det dyker upp en hund till så halar jag upp Mollie till axelhöjd ungefär.
Hur djävla dum får man vara?
I mitt fall uppenbarligen totalt hjärndöd!
Så gör man inte om man har något innanför pannbenet.
I all synnerhet som jag känner till dessa två giganter av rasen Rohdesian Ridgeback som bor granne med mina föräldrar.
Stora, säkert tjugo centimeter högre än Gårdshunden (som är 62 cm i mankhöjd) men två oförargliga spralliga hanar som ofta kommer och besöker mamma och pappa.
Med facit i hand kan jag säga att hade jag mött dom ansikte mot ansikte så hade jag säkert reagerat annorlunda men i denna situationen, utan att ha vare sig hört eller sett deras ankomst så var det instinkten som klickade in.
Sen att den var fel........
Alltnog, jag måste haft ganska mycket pondus i rösten för när jag vrålat GÅ HEM några gånger så lommade dom iväg hemöver med en något undrande och lite sårad blick.
Dom brukar nämligen bli mycket väl mottagna av mina föräldrar och även få en och annan godbit.
Mollie, den lilla pitbullen, var totalt oberörd av cirkusen.
Hon är ju störst, bäst och vackrast och slänger ledigt omkull Gårdshunden så hon hade säkert tagit en dust med dom båda.
Dom har ju dessutom samma färg som hennes offer.