Nostalgi

Tittade på Spårlöst i måndags kväll.
Väckte minnen från då, tjugofem-trettio år tillbaka.
Sjukhuset och just BB-avdelningen med alla pyttesmå nyfödda. Knappast ett enda barn över 2,5 kg. Tamilska kvinnor är oerhört små och nätta och följaktligen är barnen detsamma.
Hundar, katter, kor och getter promenerade som dom ville på sjukhusområdet.
Släktingarna som lagade mat till sina sjuka anhöriga.
Sjuka, lite större barn låg flera i samma spjälsäng av järn.
Känslan av maktlöshet minns jag också.
Stranden i Negombo, ett kapitel för sig.
De ändlösa vandringarna i den djupa sanden med avstickare upp till små bygator.
Nätterna som sammet på goda vänners veranda och en stjärnhimmel som saknar motstycke.
Plötsliga skyfall som efter en halvtimma upphörde lika plötsligt och skapade en luftfuktighet på nästan 100 procent.
Vänligheten, nyfikenheten, värmen som människorna utstrålade var fantastisk att få uppleva.
Deras lustiga sätt att röra huvudet, liksom i en åtta förbryllade till att börja med men när man lärt sig att det inte betydde nej, utan jag förstår, så var det lätt att ta efter.
Första och andra gången jag var där var innan inbördeskriget.
Tredje besöket var i början av kriget och man märkte att människor hade ändrat attityd, rädslan, vaksamheten var påtaglig. Soldater syntes lite varstans och man kunde inte röra sig fritt över ön.
Fjärde och sista gången kändes det som någon lagt ett kallt täcke över allt och alla. På vägen upp till Nuwaraeliya kunde man se härjade byar och sönderskjutna hus.
Ibland tänker jag att jag ska göra en femte resa men jag vet inte ...............
mvh R