Livet på landet

Så här i slaktetider så ska jag berätta en historia om en gris vi hade för några år sedan.
Vi har haft julegris så länge jag kan minnas.
Alltså en sådan som man äter upp.
Vi gillar skinka, det är huvudsaken på vårt julbord. (Skinka som huvudsak? Hm!)
Följaktligen har vi stora skinkor. Tretton kilo är rekordet.
Alltnog, man skaffar grisen på vårkanten och så är det meningen att den ska äta bra, sova mycket och hålla sig stilla. En drömtillvaro för många......även med två ben.
Så här långt följde denna gris ordningen men på påskdagen, vid middagsbordet blev husbonden alldeles stel och stirrade ut genom köksfönstret: Vad i Helv........e!!!
På gräsmattan utanför spankulerade grisen, lycklig kan man förmoda.
Hon hade hoppat över brädorna, ca en meter höga, puttat upp två dörrar, promenerat förbi alla korna, genom stallet och logen ut till friheten.
Vi döpte henne till Kajsa Bergqvist för att hon hoppade så högt.
När hon för tredje gången gjorde om bravaden trots att vi höjt väggen till stian till 1,60 m då bad jag husbonden att hon skulle få vara ute istället, eftersom hon så gärna ville.
Det fick hon.
Husbonden gjorde en hage till henne med elstängsel och det anammade hon direkt. En stöt och det kokta fläsket var stekt.............jag menar hon fattade galoppen och höll sig innanför.
Kajsa blev med tiden tämligen stor och när det började närma sig jul fick jag ågren. Så till den milda grad så jag sa till husbonden: Vi kan inte äta Kajsa! Jag vägrar sätta kniven i det fläsket!
Och så blev det.
Ja, det vill säga hon fick inte behålla livet men vi bytte bort henne mot en gris som vi inte kände. Man vill ju inte sätta skinkan i halsen.
Efter det har vi inte haft någon egen julegris.
Och våra skinkor är numera på futtiga sju-åtta kilo.
Mvh R