Gårdvaren

Vi har hund.

Mycket hund.

Uppåt en 45 kilo stenhårda muskler.

Han är gårds- och vakthund.

Han är italienare, mastiff och heter Bonzo.

Drygt ett år gammal och alla som kan hund vet att en hanhund i den åldern är totalt kocko ibland, ganska ofta faktiskt.

Han har bl a en kamrat som heter Daffie, äldre, större och tyngre. Samma ras, Cane Corso.

När dom leker får man hålla sig undan om man inte vill bli fälld till marken. 90 kg muskelmassa i 100 knyck står man inte pall för.

Han har en kompis till; nordsvenska hingsten Balder.

Bonzo väljer sina lekkamrater efter sin egen uppfattning om sig själv.

Om det var för att visa hur tuff han var, som han åt rakblad när han var ett halvår vet jag inte men det kostade 17 papp på Blå Stjärnan att plocka ut det. Då tog dom inget extra för det andra järnskrotet som fanns i magen sedan tidigare.

Sedan han kom i huset har inte jag missat ett enda program med Caesar Millan.

Man behöver inte vara rädd att någon som inte känner oss ska träda över tröskeln.

Vi har alltid haft hund och älskat alla men ändå känns det som att Bonzo är den vi älskar mest.

Så har det säkert varit med varje hund, men ändå.........

Kanske beror på att man blivit äldre. Huliganen (sonen) är utflugen (fast han bor hemma för tillfället men det är en annan historia).

Husbonden som lever med djur, och har så gjort i hela sitt liv, är van vid liv och död.

Det hör till på en lantgård.

Det slaktas och djur dör av andra orsaker och det går inte att fälla tårar för det.

Då får man ju gå omkring och grina jämt (eller bli vegetarian).

Det är klart, hästarna, hans arbetskamrater dom spelar i en annan liga. När dom blir dåliga då är det ångest.

Men Bonzo, han är husbondens akilleshäl. Han ligger husbondens hjärta närmast! Han (och jag med) kan bli tårögd bara av att titta på honom när han lägger huvudet på sned för att om möjligt kunna utverka ett grisöra, favoritgodiset.

För att inte tala om hur många tårar som husbonden fällde när hundfan (oops) hade ätit rakblad.

Förr tyckte jag att människor som talade varm och länge om sina hundar var lite fjantiga men nu är jag där.

Undrar om jag börjar bli gammal?

mvh R