Tröskningen är klar och grejorna höll trots liggsäd, grönskott och hög vattenhalt. Frågan är om det ens har varit värt besväret efter att älgar, rådjur, vildsvin och hjort har ätit sig mätta och grävlingarna gått fram som halvblinda bulldozers i säden. Man skulle kunna tro att vi bor djupt in i skogarna men det gör vi inte. Vi har öppet landskap på alla håll utom i öster. Grönån ringlar sig och bildar gräns åt väster. Riksväg 45 är inom synhåll och tätorter både i norr och söder på några kilometers avstånd. Man kan tycka att djuren skulle vara lite skyggare men någonstans på vägen har dom tappat sitt naturliga beteende. På våren är det gässen som kommer i hundratals och betar och trampar ner det nysådda. Kollegan norröver som har skogen lite närmare fotograferade sexton älgar samtidigt i sin sädåker häromdagen. Han ringde till länstyrelsen för att förhöra sig om skyddsjakt och tilldelningen under älgjakten men fick till svar av den sakkunniga tjänstepersonen att han nog gjort en felbedömning för "älgen är inget flockdjur!" Expertisen har talat! Samma expertis som råder en skogsägare som ville ta ner lite skog som var mogen för avverkning att ta ett lån i banken istället om han behövde tillskott i kassan. Sin egen skog fick han då visst inte ta ner. Orsaken: En sketen svamp, Bombmurkla (antagligen inte ens ätlig) hade hittats just där och den får man då visst inte störa. Och inte utgår det någon ersättning heller till skogsägaren som fått avverkningsförbud utan han får stå där med näsan mitt i ansiktet utan kompensation för allt hårt arbete han lagt ner under kanske trettio år. Men det är klart, han kan ju alltid gå till banken med mössan i hand och ansöka om ett lån. Expertisen har talat igen! Vad experten på Länstyrelsen inte visste beträffande alla älgarna var att markägaren fotograferat dom. Så nu ska det bli intressant att få höra vad för slags djur hon tror att det är när hon får se bilden som hon fått tillskickat sig. För övrigt så tänker flera av kollegorna häromkring sluta med sädodling just på grund av de vilda djurens framfart. Inte ens lantbrukare orkar i det långa loppet arbeta utan skälig ersättning. Och framför allt orkar dom inte längre slåss mot experter och maktfullkomliga tjänstmän på bl a våra Länstyrelser.
...är något jag lider av och älgfrossa har jag haft en gång. Dessa åkommor kan härledas till en händelse som inträffade för sisådär hundra år sedan. Det är möjligt att jag berättat denna anekdot tidigare men jag är så gammal så jag har rätt att upprepa mig. Alltnog, Husbonden och jag var i skogen för att plocka trattkantareller. Tillgången var enorm, man hade nog kunnat slå med lie och Husbonden drog sig nedåt bilen för att "tömma". Jag gick i en brant slänt och hade en skogsväg nedanför när jag hörde att det knakade och ett litet läte ljöd. Det var ett ganska ynkligt ljud så jag drog slutsatsen att det måste vara ett litet djur typ rådjur eller kanske hjort. Den som har hört en brunstig älgtjur försöka locka till sig en ko för att förlusta sig med vet att precis som alla andra "hanar" så blir dom väldigt mjuka i rösten när dom vill ställa sig in hos det motsatta könet. Knakandet och "lockropet" kom närmare och närmare och jag tog det säkra för det osäkra och kravlade mig upp på en stor sten bakom en trädstam någorlunda skyddad. Av Husbonden varken hördes det eller syntes det. Plötsligt kliver det ut en gigantisk älgtjur på vägen och fortsätter sina kliv rakt emot mig. Hjärtat dunkade så jag var övertygad om att han hörde det och andas hade jag för länge sedan slutat med. När han var ett par meter ifrån mig så dunkade det till neråt vägen, det var Husbonden som slog igen bildörren, älgtjuren stelnade till, gjorde ett lappkast och vräkte sig iväg mellan träden i samma riktning som han kom. I samma stund gallskrek jag! Husbonden kom galopperande så träskorna flisade sig och när han kom fram till mig, jag stod fortfarande kvar och kramade trädstammen utan att kunna röra mig. "Vad är det fråga om, har du brötet benet eller?" Då kom tårarna och frossan och som jag skakade. När jag väl hade sansat mig och förklarat att det var en älgtjur som nästan gick på mig så tittade Husbonden neråt vägen, såg hur gruset hade rivits upp när älgen flydde i panik av mitt gallskrik. "Fan, du kunde ju ha skrämt ihjäl den stackarn!" Vi har skrattat många gånger och det har blivit en rolig historia men det hjälper inte, jag skulle aldrig gå ensam till skogen.
För en tid sedan var Husbonden ganska allvarligt sjuk och intagen på sjukhus. Efter att ha varit vaken nästan hela natten, sovit ett par timmar så skulle jag besöka honom på intensiven. Kungälvs sjukhus har haft en vanlig parkering där man betalade med pengar eller kort, inget konstigt med det. När jag väl hittat en parkeringsplats och ska lägga på i automaten så är där en kö på ca tio människor som förfaller allmänt förvirrade. Alla försöker hjälpa den som står först i kön och den stackarn trycker och trycker på alla digitala knappar alltmedan kön växer. Sjukhuset har bytt till ett system som ingen normalbegåvad människa begriper sig på. Efter tio minuter är jag fullständigt i upplösningstillstånd. På intensiven ligger Husbonden icke kontaktbar och här stod jag som ett nervknippe och då brast det. "Dom kan ta sin djävla automat och stoppa upp någonstans! Jag betalar hellre parkeringsböterna än står här!" Därefter tågade jag in på hospitalet. Jag har skrivit om detta förut, om sjukhusledningens cynism genom att utnyttja människor i en utsatt situation. För, det är inget nöje att besöka ett sjukhus och det är ofta med tunga steg man går dit. Antingen är man själv sjuk eller så är det någon, ibland svårt sjuk man ska besöka. Då har man lagt lök på laxen genom att avkräva pengar för att kunna ställa ifrån sig bilen och desutom skapat en stress för att tiden ska gå ut. Ponera nu att den person du kanske sitter och vakar över inte drar sitt sista andetag innan 14.03 när parkeringstiden är till ända, eller passar på när man när man med andan i halsen rusar ner och fyller på i automaten. Visst, man kan mata automaten med en förmögenhet redan från början så är man på den säkra sidan. Alltnog, Husbonden låg kvar i några veckor och under den tiden besökte jag honom naturligtvis och varje gång utspelade sig samma scener vid den nya parkeringsautomaten. Nu uppstår frågan vad denna nya superdigitaliserade avgiftsanläggning kunde ha kostat? Med tanke på att ledningen för Kungälvs sjukhus ville lägga ner sitt akutintag på grund av dålig ekonomi! Vid närmare eftertanke så kanske det är den automaten som räddat ekonomin för sjukhuset för man bestämde sig för att man nog kunde ha akuten i alla fall. Häromdagen fick jag ett brev från sjukhuset om ett besök för röntgen och bifogat fanns en skrivelse som talade om att man bytt betalsystem på parkeringen, lite grann om hur det fungerade men att man som besökare nog skulle ta till lite extra tid för parkeringstillfället så man inte missade sin bokade tid. Hur det gick för Husbonden? Jojomänsan, efter några veckor och starka mediciner så är han på banan igen.
....är väl troligt att man kan kalla mig. Jag läser nämligen så "ögera blör" som dom säger här på landet. För ett antal år sedan försvann koncentrationsförmågan när det gällde det tryckta ordet och jag kunde under många år inte läsa en bok, kom aldrig längre än till första raden. Orsaken till det är en annan historia dock kunde jag lösa korsord och blev med tiden riktigt duktig på "svåra" korsordsmakare. Förra året bytte jag upp mig till en "android" telefon (man vill ju hänga med) och tyckte väl att jag måste utnyttja en del möjligheter. Såg reklamen för Mofibo och fastnade för möjligheten att kunna läsa så mycket jag ville för en fast summa i månaden. 99:- de första sex månaderna och sedan 129:- per månad. Gissa om jag har läst? Över nittio böcker sedan första augusti förra året. "Mitt namn är inte Miriam" var första, sedan triologin om Majav Kristina Sandberg och nu har jag halkat in på deckare. Läser just nu Lars Keplers "Sandmannen" som är så utstuderat "uschlig" att jag knappt vågar läsa den i ensamhet. Trodde inte att det skulle gå att läsa på den förhållandevis lilla ytan som en telefon ändå är men det går utmärkt och jag är glad att jag fått tillbaka glädjen att läsa en god bok.
Förra året var vi tvugna att ta ner en del gamla träd i trädgården, bland annat det gamla gråpäronträdet som lutade betänkligt över en sidan på huset. Gissningsvis minst hundra år gammalt så det var inte med lätt hjärta beslutet togs. Om man då betänker att skörden sötsyrliga "Grållor" var riklig nästan varje år så gjorde det inte beslutet lättare. Sedan många år slingrade en Clematis långt upp i grenverket och nog trodde jag att även den skulle få sätta livet till men icke så, vi lämnade en rejäl stubbe och nu har Clematisen vuxit till sig och bildat en "kulle" av vita blommor som blandar sig frejdigt med Rallarrosor och allehanda "ogräs" och tänk, jag tycker det är så vackert med allt detta snärje.
... och möblering. Är det inte konstigt att en person på ca en meter kan ha så långa armar? Någon sa att dom har teleskoparmar och jag är benägen att hålla med. Sedan har dom en förmåga att gå upp på tåspetsarna, för att inte säga spetsen på stortån i akt och mening att möblera om på bord och bänkar. De tidigare så väl genomtänkta och i min smak vackra arrangemangen med någon kristallkaraff, en vacker gammal tekopp och en blomma är numera ett minne blott. Allt är hopföst längst in och borta från små rara och knubbiga klåfingrar. En del saker går inte att flytta på, diskmaskinen t ex som har en rad knappar som går att trycka in. Jättekäckt när man försöker köra en disk och den inte går igång. Jaja, inte röra, nej går in och ut lika fort genom dom små öronen och redan som dryga ett år så har han insett tjusningen med att tänja på gränserna. Han ler sitt vackraste leende och så trycker han in alla knapparna på tv-boxen sedan väntar han med spänning på effekten. Så, som sagt ommöblering är vad som gäller, en säng i tv-rummet, barnstol i hallen (som lägger fällben för Husbonden så fort han ska gå förbi) en packe blöjor lätt åtkomligt och vällingpaket på köksbänken för att inte tala om barnstol i bilen. Man är otroligt priviligierad och så tacksam!
...alltså alkoholhaltiga drycker är sannerligen inte min starka sida men ibland blir jag lite fundersam. Rekommendationen är fjorton glas vin för herrar och nio för damer per vecka. Då ska man klara sig från att bli alkoholist. Bortsett från att jag skulle bli full som ett ägg och gå på huvudet i närmaste krusbärsbuske, spy som en katt och få huvudvärk från gehenna så skulle det vara väldigt svårt att trycka i mig av något så surt och illasmakande. Ja, jag vet, det är inte tänkt att man ska hälla i sig allt på en gång, försökte bara vara lite rolig, och jag vet att mina smaklökar inte är tillräckligt förfinade men jag förstår ärligt talat inte raffinemanget med vin. Italienare är ju ena hejare på vin och för några år sedan hade jag nöjet att flera kvällar äta på en restaurang i Venedig. Varje gång satt det en gäst några bord bort och varje glas vin spädde han med lika mycket vatten. Väldigt raffinerat måste jag säga. En annan sak jag funderat på: Varför är det festligare att skåla med något som har alkoholhalt i glaset? Är det inte seden, gesten, tillfället och anledningen som är det festliga? Blir det festligare om det som är i glaset kostar hundratals- eller för den delen tusentals kronor och är tillverkat på en speciell plats? En gulaktig färg, bubblor, en särskild tillverkningsplats? Då vet jag! Herrljunga cider! Dessutom smakar det gott och kostar minimalt. Gud ska veta att jag har försökt att ta till mig vinet. Åtskilliga flaskor har tagit vägen genom min källare men de allra flesta har hamnat i maten och där kommer det till sin rätt! Tro nu inte att jag är absolutist eller medlem i någon nykterhetsorganisation eller moraliserar, absolut inte! Det händer att jag tar ett glas Martini med tillbehör eller en egenhändigt smaksatt nubbe, Hallands fläder är inte dum den heller men ingen ska få mig att joddla över ett dryckjom bara för att det är fint och dyrt och franskt. Jag missunnar inte de som har kommit på finessen med vin och njuter av det men som den bondtölp jag är så förstår jag det inte.
Vad trevligt att du kollar min blogg. Du får väldigt gärna kommentera mina bilder, både ris och ros är välkommet. Eller så kanske du bara vill säga hej och vädra en åsikt. Jag blir glad vilket som.
Gillar inte att tala om mig själv men betr. fotointresset så har det funnits i många år. Lägger mycket tid på redigering och stor vikt på känslan i bilden.
