Denna bilden har jag på mitt Visa-kort, fattar ni?
Du och jag.
...... det här med kommunikation.
Han var två i maj och vi har utvecklat ett språk, som när vi är ensamma fungerar perfekt.
Med små, lågmälda ord, läten och tecken förstår han mig.
Och, vill jag poängtera utan godis.
Från att ha varit en riktig flängdåre som vid sex månaders ålder försökte ta kommandot genom att morra åt mig har han utvecklats till en behaglig, mycket älskansvärd medlem i familjen.
Visst, när det kommer folk så slår han till dövörat i ren glädjeyra men tack och lov så kan jag busvissla och det brukar tränga igenom.
Nu är det så att vi är två som fostrar och Husbonden använder inte riktigt samma kommandon som jag så det är inte lätt att vara hund alltid.
Ja, naturligtvis är det gårdshunden jag talar om.
Denna, långt ifrån söta men mycket distingerade herre som vaktar gården.
Som aldrig går någonstans och som gormar när en bil kör upp på gården eller det knackar på dörren men som dessemellan inte säger ett pip.
Utom när han sover, då är det tvärs om.
Han hör inget, ser inget och snarkar något fruktansvärt men vi har vant oss.
Ja, han ligger i sovrummet men har egen säng på golvet.
Han skulle aldrig komma på idén att kliva upp i möblerna för det vet han att han inte får.
Utom när vi inte ser, då använder han min tevefåtölj.
Smart är han och ögontjänare tillika så vi har aldrig kommit på honom och kan därför inte banna honom men det vita överdraget antar en något grådaskig ton efter några dagar.
Tur det är tvättbart.
Rasen dreglar mer eller mindre och han är inget undantag.
Hans salivavsöndring är dock minimal.
Egentligen bara när han har druckit eller när han åkt bil.
När han då ruskar på huvudet så att öron och läppar möts över skallen så flyger slemsträngarna långt upp på väggarna.
Mitt hem är vitt och ljust med avbrott.
Väldigt ofta får man torka av möbler och väggar.
Man har fått vänja sig vid stampat jordgolv för visst smutsar han ner.
Men Husbonden är inte ett dugg bättre.
Och jag kan inte tänka mig att varje dag torka golv, livet har så mycket annat att bjuda.
Det får räcka med en gång i veckan.
Då undrar vän av ordning hur i hundan man kan ha hund.
Och då säger jag: Hur kan man inte!
Vi försökte vara utan och det gick i två år.
Vi bestämde efter den gamla hunden att vi inte skulle ha någon mer och nu skulle vi minsann vara fria att komma och gå som vi ville.
Jo, tjenare, vi glömde av att vi hade kor och hästar och en gård att sköta.
Så, nu är varje dag ett nöje med en hund i huset, alltså 365 dagar om året.
Och det vill vi inte byta mot några dagars semester.
Förresten så köpte vi ju husvagn förra året för att kunna ta med oss hunden och meningen var att Huliganen skulle sköta de andra djuren men det vet ju alla hur det blev med den saken.
mvh R
PS Att detta är en kärleksförklaring till gårdshunden Bonzo, därom råder väl inga tvivel.DS
