Tusen trädgårdar......

.....hann vi inte med men väl en.
Sparlösa Trädgård som skulle ha mängder med Clematis ville jag se.
Packade in Husbonden och hundarna i bilen och i vanlig ordning hade jag vägen helt klar för mig.
Och som vanligt visade det sig att det hade jag inte alls.
I min inre kartbild är det ingen tvekan men den i verkligheten stämmer aldrig.
Jodå, vi har GPS.....i husbilen.
Alltnog, vi hittade så småningom, det tråkiga var att vi möttes av en lapp på en dörr att maken av de två eldsjälarna hade gått bort och frun bad om ursäkt men orkade inte underhålla besökare.
Tråkigt, man undrar vad som kommer att hända med livsverket, den fantastiska men redan vildvuxna trädgården.
En trädgård helt i min smak, vildvuxen ja, men full av överraskningar.
Kameran var med men så värst mycket bilder blev det inte för av någon outgrundlig anledning måste man ladda batteriet då och då.
Enligt hemsidan skulle det finnas massor med Clematis men dessvärre hade dom försvunnit til stor del. Det gjorde dock inte så mycket för där fanns så mycket annat att njut av.

 

John Lindo.....

..... inte skulle han behöva fråga två gånger!

Inte visste jag....

Biverkning

Det är skillnad på folk och folk.
Det är också skillnad på läkare och läkare.
"Jag har aldrig hört talas om att den medicinen skulle ha den biverkan", säger stafettläkaren med en liten ryckning på axlarna.
"Men visst du kan ju sluta att ta den så får du se om dina besvär försvinner!"
Nu äter ju inte jag medicin bara för att det är roligt utan mer för att jag måste.
Man vill helst inte bli halvsidesförlamad, tappa talet eller dö.
"Du kan hålla koll på trycket själv!"
Jaha ja!
När jag kom hem gjorde jag något jag aldrig brukar göra, nämligen läste på bipacksedeln till medicinen.
Gissa vad det stod där?!

Att vara ohövlig.....

....är verkligen inte så jag är uppfostrad men på senare tid har jag lagt av all hyfs i telefonen.
Allt har varit frid och fröjd några veckor för telefonen har varit ur lag och uppkopplingen har gått på halvfart och det har varit så lugnt och skönt.
Igår fick vi lagat felet och direkt startar terrorn, d v s dessa förbannade callcenter.
Husbonden svarade idag och någon frågade hur vår  fasta telefoni fungerade.
Jag kan turerna men det kan inte han och svarade sanningsenligt att vi haft problem men nu fungerade det.
När jag svart i ögonen drog med fingret över halsen på mig själv langade han snabbt över luren till mig.
Jag hatar när okända människor anlägger en kompis-ton och dessutom tror att jag är idiot som förmodas gå på vad som helst och jag vet att det är en aningslös ungdom i andra änden men det hjälps inte, jag blir rasande.
Vad jag sa ska jag inte relatera men det skulle förvåna mig om killen inte får en svårartad tinnitus efter den salvan.
Det är väl själva fan att det inte går att spärra den här sortens samtal bara för att man har en företagstelefon.
Jag är trött på att alltid kolla på presentatören för att bestämma om jag ska svara eller inte och jag är innerligt trött på att behöva lyssna på idioti  och ännu tröttare på att behöva fatta humör över något som jag inte har bett om.
      

Återuppstånden....

....från de, som jag trodde döda.
Men nu är hon på G igen.
Inte kommer jag ihåg vad hon heter men vacker som en dag i alla fall.

Studie i Pion "Coral Charm"

Studie i Vallmo

Hjältar i vardagen....

....känner vi nog alla och envar.
En del utför stordåd utan att det syns eller hörs.
Andra blir uppmärksammade i media både högt och lågt.
Jag känner flera men idag vill jag tala om våra bästa vänner genom åren.
Lantbrukare som vi och för tjugofyra år sedan hände det som inte får, mannen ramlade av en vagn och skadade ryggen så att han blev förlamad från halsen och ner.
Där stannade livet!
Inte bara för honom utan för hans fru och barn, föräldrar och släkt, vänner.
Jag minns fortfarande den isande kyla som spred sig genom kroppen när telefonsamtalet kom.
En vecka efter skulle vi ha varit i Tunisien alla fyra och firat Husbondens födelsedag.
Vi firade den på lasarettet istället.
Förlamningen släppte gradvis men han är beroende rullstol, Permobil och kan ta sig fram inomhus med rullator.
Han jobbar fortfarande dagligen med det han kan och hjälper sonen som numera driver jordbruket. 
Han sitter på traktorn timma efter timma utan att knota.
Visst händer det att humöret sviktar men för det mesta är han positiv.
Han är dessutom gift med en annan hjälte.
Hon som har dragit lasset i alla motgångarna och som lyft upp honom när han ramlat.
Listan kan göras lång beträffande de svårigheter dom måste övervinna i sin vardag.
Ta Permobilen t ex. som om den går sönder måste transporteras till verkstad fem mil bort.
Den väger nästan 200 kilo och är inget du slänger in i skuffen med en höftknyck.
Vilken paradox! Du sitter i Permobilen därför att du inte är självgående men du ska vara kapabel att transportera just densamma.
Eller när dom ska besöka en specialistläkare i den stora staden där bara parkeringen är ett stort problem. Dessutom är mottagningen på andra våningen men hissen går till tredje. Alltså får mannen sätta sig på rumpan och kana nerför trappan till andra våningen alltmedan frun manövrerar rullstolen utför. 
Försäkringskassan betalar inte för besöket som kostar flera tusen varje gång.
Idag fyller mannen jämna år och jag vill hylla honom även om han undanbett sig eftersom det ju är ensilagebärgning på gång och då har man inte tid med firande.
Jag vill hylla dom båda för deras positiva inställning till livet trots allt.

Vitt............

............ nämen, hade jag det temat igår också? 
Som det kan stöka till sig! 
Himla förargligt!
Säger som mamma (91 år), skyll på åldern!
Mamma, som för övrigt blir rabiat när någon inom vården kallar henne för brukare.
"Missbrukare vet jag vad det är och min svärson är lantbrukare och jag är inte något av det så jag undanber mig det epitetet! Kalla mig för senior!"

Idag deltar jag i Tisdagstema för övrigt.

Att fota vitt...

....kan vara lite marigt.
Det vill gärna bli utfrätt och överexponerat.
Ett bröllopsfoto med en brudklänning som inte har någon struktur och inga veck och är som en vit platta är en styggelse.
Jag tränar på vita blommmor och andra grejor och det är svårt nog.

Den här rara mackapären köpte jag på CityGross för en femtiolapp häromdagen

Skedarna är loppisfynd för en krona styck.

Kökshandduken var mammas mosters, AN står för Anna Nilsson

Jag skiter i......

.... att jag blir ansedd vara nördig
.... att jag fotat likadana blommor minst tusen gånger tidigare
.... att jag har åldern inne för blomfotografering enligt en del
.... att jag upprepar mig på bloggen
Jag tycker blommor är det vackraste som finns, SÅ DET SÅ!
Och passar inte galoscherna så STICK OCH BRINN!
Jodå, idag har vi humöret på topp om det är någon som undrar!

Uppdatering: Ovanstående är inte på något sätt riktat till mina rara och uppmuntrande läsare, aldrig på tiden, utan er skulle jag förmodligen inte blogga.
Nä, mer generellt till dom "expertfotografer" som bildligt talat klappar en på huvudet och menar att en överårig tant som fotograferar blommor är bara patetisk. Enligt deras sätt att se så ska man fota i åska, hagel och drivis, hundra mil från närmaste hus och helst utan mat. Allt annat är blaha.
Jag förstår inte det, en bra bild är en bra bild oavsett vilka strapatser fotografen har fått utstå.

Pak Yong Kyong.......

....hette den förste och han bodde i Pusan, Korea.
Den andra hette Anette Kunaratna och hade sitt hem på The holy Shepherds home utanför Negombo, Sri Lanka.
Den tredje flickan vars namn jag inte kommer ihåg bodde på samma ställe.
Den fjärde var en pojke i Kina.
Den femte är en annan pojke på samma ställe en SOS-barnby i Kina.
Sedan 60-talet har jag haft fadderbarn och betalat en viss summa varje månad eller i vissa fall en årskostnad.
Idag är det 200 kronor i månaden, alltså 2400 per månad.
Åtskilliga kilo övervikt har jag betalat för på flyget för att kånka med mig barnkläder till behövande, t o m flirtat mig till att slippa betala.
En hel del kontanter därutöver för skolgång och andra kostnader har jag med glädje lagt ut.
Det har aldrig varit en uppoffring och inget jag talar eller skryter om vill jag påpeka.
Jag har haft många och långa vänskapsförhållanden med människor av andra nationaliteter och det har berikat mitt liv utan tvekan men det hindrar mig inte att säga mitt hjärtas mening när det behövs.
Med detta som bakgrund vågar jag uttala mig om rasism.
Ibland blir jag lite sur för att inte säga förbannad när jag blir mer eller mindre stämplad som rasist när jag har åsikter i ämnet.
Man måste kunna nämna saker och ting vid dess rätta namn och ju mer vi sopar under mattan ju värre blir frustrationen.
Omvänd rasism är inte ett dugg bättre än det som vi kallar rasism idag.
Att inte våga säga att en person är en skitstövel, om den är det, oavsett bakgrund, hudfärg, religion är omvänd rasism och gagnar inget annat än främlingsfientligheten.
En del av dom som ivrar mest, som förfasar sig ljudligt över det som dom kallar rasism har ingen erfarenhet, har aldrig umgåtts med invandrare eller gjort någon uppoffring men är väldigt snabba att döma den som vågar ha åsikter.
Om herrarna och damerna i maktens korridorer visste hur mycket ämnet dryftas, hur stor frustrationen är bland människor "ute i stugorna" så skulle dom ta sig för pannan men dom blundar för realiteterna och kommer att bli tagna på sängen, tyvärr.
Då är det så dags!
Nu sitter jag här och tvekar om jag ska trycka på publicera-knappen för tänk om någon missförstår......

Vitt hus......

....är inte jättepraktiskt när man bor i sydväst och är utsatt för vindarna från alla väderstreck utom östan.
Vindar som är bemängda med allehanda nedfall.
De sista åren har den värst utsatta gaveln varit svargrön helt och hållet och resten ömsom grönt och ömsom svart.
Det är inte snyggt!
Nu har vi i alla fall fått ändan ur och anlitat ett företag som tvättar, skrapar och målar.
Först kom det två killar och tvättade i två dagar och bara det gjorde underverk, nästan så att man tyckte att målningen kanske inte behövdes.
Sedan kom det några grabbar från ett annat land i en bil som hade texten "No problems" och monterade upp byggställningar med en himla fart.
Igår kom det en annan kille och skrapade och skrapade och skra............. men blev inte färdig.
Idag regnar det så idag kom ingen.
Imorgon är det ju helgdag och sedan är det pingst så då kommer det säkert ingen.
På månag kommer det säkert någon!
Vilken färg vi ska ha på huset?
Ett tag övervägde vi om en grönsvartskit-aktig kulör men eftersom vi inte gillade den när den fanns där så bestämde vi oss för.....VITT!
Surprise, surprise och med en dåres envishet!

KINNEKULLE....

....... helgen som gick.
Ramslöken, Getramsen, Midsommarblomstren, Lupinerna, Smörblommorna, vilken fröjd för ögat!
Och för näsan var doften från Ramslöken berusande vid Munkängarna.
Massor med människor som vandrade runt under de höga träden och njöt och hade Pic-nic överallt.
Först i kvällningen var det såpass tomt på parkeringen att vi kunde få plats för husbilen men det var väl värt att vänta på.
Gastkramande spännning mitt i natten då hjärtskärande skri hördes alldeles intill och hade jag inte vetat vad det var så hade jag knappat in 112 i tron att det skedde ett mord. Hundarna visste också instinktivt var det var så dom sa ingenting.
Om man hört ett rådjurskid som kommit ifrån sin mamma så vet man att det låter fruktansvärt och det var det som lät.
På lördagen stannade vi till vid Blomberg och det nyöppnade, jättemysiga "Café på klostret" och handlade nybakat bröd och de absolut godaste vaniljbullar jag någonsin ätit.
Vi hittade också en ställplats nere vid vattnet när vi körde längs en smal slingrande väg som vi till slut inte vågade köra utan parkerade och gick sista biten. 
Husbilsfolket är nog en särskild sort för nedanför en brant backe i väldigt uselt skick så stod det en hel grupp med bilar alldeles ostört och precis vid vattnet så nu vet vi vart vi ska ställa kosan nästa gång vi ska till Kinnekulle.