.... för att uttrycka mig milt.
Helvetes förbannad, om jag ska säga det på riktigt.
Huliganen ligger på sjukhuset igen, med dropp och plågor.
Husbonden körde in honom igår kväll.
Vad fan är det för fel på sjukvården?
Vad/vem är det som belastar vården och som gör att det uppstår operationsköer.
Kan det vara ekonomiskt försvarbart att låta en produktiv människa gå vecka ut och vecka in och belasta systemet?
För att inte tala om smärtor och de uppenbara risker som det medför.
Vem tar ansvar när organen, bukspottskörtel och lever tar stryk och kanske lägger av?
Det handlar ju inte om något komplicerat utan om en titthålsoperation för att avlägsna gallblåsan.
Jodå, det finns resurser. På nätet kan man hitta flera kliniker som gör ingreppet på dagen. Men då får man hosta upp trettiofem tusen.
Vilket djävla pucko som helst, t o m en landstingspolitiker, borde kunna räkna ut att huliganen har kostat det för länge sedan och att det hade varit en besparing att utnyttja den resursen med en gång, när diagnosen var ställd.
Etthundra tusen, (100.000) människor felbehandlas av sjukvården varje år!
Tretusen (3000) av dem med dödlig utgång.
Är det acceptabelt?
Något är fundamentalt fel både i människosynen och i politiken.
HEJA SVERIGE!
mvh R
moderiktig hatt?
4 timmar sedan
8 kommentarer:
Stackars huliganen. Hoppas han mår bättre snart.
Det är verkligen ofattbart, det finns så många möjligheter i medicinen idag för att hjälpa människor, för att minska smärtor och besvär. Varför blir det ostraffad när politiker bromser ut framstegen?! Är ett människoliv verkligen inget värt i denna tiderna?
Det är bättre idag men han är kvar på sjukhuset.
Ja, vet du vad, det är en fråga jag ställt mig många gånger ända sedan jag kunde tänka någorlunda klart. Varför går politiker ostraffade trots att de klantar till det gång på gång? Vi vanliga dödliga får ju göra bot och bättring för minsta småsak.
Ha det bra!
R
Har han fått Morfin-tabletter ?
Renée nu får du se till att tjata på dem.
Det är väl gallan ?
Karina: Han har morfin i stolpiller men de är ganska verkningslösa på honom av någon anledning.
Han ringde för en stund sedan och är utskriven utan operation!
Husbonden är på väg att hämta.
Han är lovad operation den nittonde i denna månad så han får väl sluta äta helt tills dess för att undvika nya anfall.
mvh R
Men alltså: du har ju ordets gåva varför jag finner det sannolikt att du är rapp i käften. Vad sägs om att höja rösten några oktav och ställa till ett jävla liv?
Maken gjorde det när hans pappa låg på sjukhus. De påstod att han hade ryggskott. Han låga inne till och från under lång tid. Till slut åkte maken ned till Borås Lasarett, där han låg, och skrek så det hördes till Norge, om att de skulle ta en röntgen. Och då gjorde dom det. Och hittade cancer. Som han sen dog av. För att de hittade den försent.
Den är kul.
Det är skittråkigt att höra sånt som hände din svärfar och det händer varje dag. Det behövs mer röster som skriker, var är de anhöriga till dom tretusen som dör på grund av felbehandling? Det räcker inte att din karl och jag skriker oss hesa, det måste mer till. Det måste till en folkrörelse.
I detta speciella fallet med huliganen så är han en vuxen karl och kanske inte så trakterad av att mamma stormar in på lasarettet som en djävla mamazon (vilken rolig felstavning, den ska jag använda i fortsättningen).
Men du kan ge dig hundan på att får han inte den utlovade operationen om fjorton dagar så smäller det!
mvh R
Men hur 17 startar man en folkrörelse? Nästan alla har vi nå'n gång känt denna maktlöshet - och nästan alla ger vi upp därför att vi inte vet i vilken ände vi ska börja.
Jag har skrikit och gormat och anmält - och det slutar alltid med jasså.
en mycket uppgiven
Margaretha
Margaretha!
Man ska nog ha en sjutusan till energi och vara beredd att göra stora uppoffringar om man ska driva en folkrörelse.
Camilla Sporrong, som startade matupproret lyckades ju samla in massor med namnunderskrifter som hon lade fram för ansvarig i Stockholm. Om det sedan har resulterat i någon förbättring det vet jag inte, men jag hoppas ju det.
Jag är nog som du, ganska uppgiven och har med åren blivit luttrad (läs: tappat förtroendet för våra folkvalda).
Jag har varit en stridis, överklagat beslut till högsta instans, varit i tidningen etc. etc. I helt annat ärenden men dock, och precis som du säger så har det utmynnat i jasså!
Så, jag nöjer mig med att ventilera här på bloggen och tar eventuellt strid för mig och de mina men det får räcka.
mvh R
Skicka en kommentar