Tusen och en natt

Ska berätta om ett bröllop jag hade det stora nöjet att bevista för ett par år sedan.
Min kära vän Adel och hans vackra hustru Nathalie ordnade så att jag fick hänga med, eller snarare skrida med på ett bröllopsfest som dom var inbjudna till.
Kaftan ikläder sig alla kvinnor för fest och Nathalie hade lånat flera stycken av väninnorna för min skull.
Festen började på fredag kväll och vi anlände till brudens hem i den svarta marockanska natten. Parkerade bland alla svarta och silverfärgade BMW och Mercedes i halvmiljonklassen och uppåt.
I trädgården var ett gigantiskt vitt tält uppriggat.
Överallt glittrade det och glimmade från kvinnornas smycken och kaftaner i fantastiska färger. Mörkögda, svarthåriga skönheter också lilla jag! Blond, korthårig, inte precis smal och iförd en för stor kaftan som jag fick lyfta hela tiden för att inte stå på öronen.
I tältet var taket draperat i vitt med minst tio kristallkronor hängande och golvet var täckt med äkta mattor.
Runda bord med vita dukar, tio stolar klädda i vitt runt varje bord och så den mest fantastiska blomsteruppsättning på varje bord.
Längst fram två gigantiska stolar i guld och där satt brudparet.
Hon, strax över tjugo i en kaftan som saknar beskrivning och han, ca trettiofem i mörk kostym.
Min vän sa att dom känt varandra en månad.
Bruden ler vackert.
Alltnog, den marockanska maten är vanvettigt god och det matades på timma ut och timma in: smårätter till en början och sedan helstekt lamm/killing, då kavlar man upp ärmarna och äter med fingrarna, pastilla som är bland det läckraste och som enklast kan beskrivas om en superfrasig paj fylld med duvkött, vindruvor, mandel, honung, kanel........
Till detta dricker man Coca Cola!
Jepp! Coca Cola! Muslimskt land, alltså ingen alkohol. Inte offentligt i alla fall.
Mellan rätterna hinkar man supersött mynta-te.
Uppskattningsvis tvåhundra personer äter och dricker Coca Cola, alltmedan bruden och brudgummen bärs omkring på ett slags bärbräda, var för sig, under hetsig musik av en marockansk musikgrupp från södra delen av landet.
Bruden ler, byter kaftan fyra gånger under ceremonierna, ler ännu mer.
Speciella kvinnor, någon sorts ceremonimästare, klädda på samma sätt tjuter och dansar och bruden ler.
Frukten bärs in, brudparet sitter åter i guldstolarna, bruden ler.
Jag funderar på om man möjligen hängt upp mungiporna med nylontråd och fäst det hela i öronen eller varför inte i de bautastora örhängena.
Vid det här laget är man mätt, bländad både psykiskt och fysiskt, kissnödig och trött.
Strax efter tolv beger man sig hem. Jag drar upp kaftanen till knäna för att kunna kliva upp i den höga Mercedes-jeepen, sätter mig till rätta och uttrycker min förtjusning över att få ha varit med på denna grandiosa fest.
Mina vänner småfnissar och säger: detta var väl inget, detta var ju bara en förfest, vänta bara tills i morgon!
Jodå, på lördag kväll, iförd en annan kaftan, kliver jag in i ett ännu större tält nu i brudgummens hem.
Här har man flugit in en känd festfixare från Paris och här ändras färgerna på väggar och tak hela kvällen.
Ungefär dubbelt så många gäster utspridda på divaner.
Flera orkestrar och en influgen sångerska från USA med pianist.
Här äter man smårätter hela kvällen, sött och salt, t ex små grillspett och mandelkakor med apelsinblomssmak.
Man använder mycket mandel, valnötter, honung, oliver, apelsinblomsessens i matlagningen. Man saltar citroner på stora burkar och använder sedan skalet som smaksättare. Kort sagt det marockanska köket är fenomenalt gott.
För att återgå till festen, ceremonierna är ungefär de samma som föregående kväll, bara lite mer. Och bruden ler även nu.
Och jag ser ut som en fågelholk.
För det är överväldigande, praktfullt och en fantastisk upplevelse och jag är tacksam att få ha varit med.