Min svärmor Gullan.....

.....träffade Gösta, hur och var det glömde jag fråga. Han bodde några mil ifrån henne och mest troligt var det på någon bal.

Med bal menade man en dans som kunde äga rum nästan var som helst bara man fick tag på en speleman och en någorlunda slät yta att dansa på.

De gifte sig och Gullan flyttade till Gösta och hans föräldrar som hade ett litet jordbruk.

Första barnet, en flicka kom, och på bilden ser det ut som om lyckan var fullständig.

Gullan var luttrad av sin uppväxt och hade en stor portion humor men jag har förstått att hennes svärmor inte gjorde livet lätt alla gånger. Gullan försökte dock se det från den humoristiska sidan och hon berättade bl a den här historien.

En gång hade grisen ramlat i gödselstan och sam omkring utan att ta sig upp.

Svärmodern tyckte inte att övriga familjen löste problemet fort nog och blev arg

så hon balanserade ut på några brädor och naturligtvis så trillade kärringen i skitvattnet.

Maken och sonen halade upp både henne och grisen men skrattade sig nästan fördärvade tillsammans med den övriga familjen. Hon blev då om möjligt ännu ilskare och klafsade rätt in i bostaden utan att ta av sig kläderna och med dynga och gödselvatten rinnande. Det hör till saken att hon var sömmerska och alltid hade fina klänningar, gärna ljusa. Kort sagt så var hon lite fin i kanten.

Sonen, som skulle komma att bli min äkta hälft, kom till världen under andra världskriget. På fotot är han ca två år och vart nog både efterlängtad och omhuldad med både mor och far, syster som var tio år äldre och så de gamla, farmor och farfar som alltid fanns till hands.

Så kom hösten -46 och Gösta lades in på lasarettet och opererades för blindtarmsinflammation.

Efter någon vecka kom meddelande att han avlidit och att änkan kunde komma och hämta hans kläder. Dödsorsak sa man var att "magen inte kommit igång".

Inte fanns väl tanken att han kunde varit felbehandlad utan man fann sig i ödet.

Jag frågade svärmor Gullan vid något tillfälle om hon inte ifrågasatte läkarnas förklaring till dödsfallet men hon sa att det gjorde man inte på den tiden. Respekten för läkarna var så stor.

När detta fotot togs så var Helge redan faderlös.

När svärmor Gullan dog, i början av nittiotalet så hittade vi detta som hon sparat.

Det är första sidan av en lista på nittioen namn.

Den förste på listan tog initiativet till en insamling för änkan. Nästan varje namn representerar ett hushåll och det betyder att praktiskt taget alla i bygden skänkte

mellan fem och femton kronor.

Den sammanlagda summan blev över åttahundra kronor,

ganska mycket pengar på den tiden.

Skulle vara intressant och veta om den givmildheten och det initiativet skulle kunna förekomma idag.

Endast tre personer på listan lever idag.

Pengarna var säkert mer än välkomna för någon änkepension fanns inte och där stod hon med två barn och ingen försörjning.

Berättelsen om min svärmor Gullan skulle kunna göras hur lång som helst för mycket finns på lager eftersom hon var en strålande berättare. Så var även hennes lillasyster Ruta som levde längst, hon blev nästan åttioåtta. Hon älskade att berätta "pachaser" som hon kallade det.

När jag var femton år träffade jag min blivande man som då var nitton. Vi träffades en solig dag när jag satt i landsvägsdiket och han kom körande med ett hölass förspänt med en nordsvensk häst och på den vägen är det. Det är dessutom en helt annan historia.

mvh R