Sagan om den svenska välfärden.

Det var en gång.......sedan tar vi ett raskt kliv till nutiden och dags dato.
Han och hon är båda fyllda nittiotvå år.
Har visserligen eget hus i ett bra område i den stora metropolen i väster och ett litet sommartorp men allt är betalt med surt förvärvade slantar och hårt arbete.
Dessa två människor kämpar för sina liv, bokstavligt talat.
Han är gravt dement och har epilepsi med anfall någon gång i månaden trots medicinering.
Hon har spikar i höften, hjärtsvikt, kotkompression, väger fyrtiofem kilo och kan inte gå utan stöd.
Han är orolig, går upp på nätterna och håller henne vaken.
Sa jag att dom var fyllda nittiotvå?
Hon har larm på armen sedan en tid tillbaka och som hon använde när han ramlade utför trappan i ett anfall. Då kom personalen utan nyckel!
Hon kämpade för att hålla upp honom på insidan för att han inte skulle kvävas och utanför står larmpersonalen utan nyckel!
Sa jag att hon väger fyrtiofem kilo?
Hon lever med en konstant katastrofberedskap, får inte sova och måste passa hela tiden.
Allt hon begär är att hon ska få avlastning någon vecka så att hon får sova men det finns inga resurser.
Däremot har dom fått städning en gång i veckan, fyrtio minuter!
Det är mycket mediciner som hon ska hålla reda på och exakta klockslag ska hållas, dessutom är han inte alltid villig att ta dom.
Så ska hon hålla reda på sina egna mediciner.
För att underlätta så portionerar apoteket ut i färdiga förpackningar men bara för en vecka i taget! Någon måste besöka apoteket varje vecka för att hämta. 
Sa jag att hon inte kan gå utan stöd?
Förliden natt var det dags igen, ett nytt anfall. Först larmpersonal som inte orkar lyfta upp honom där han ligger  på översta trappsteget utan i sin tur ringer ambulansen.
Ambulansförarna stannar under minst en timma, ser till att han ligger nerbäddad och lugn.
Allt för att slippa utsätta honom för tio-tolv timmar på det stora sjukhusets akut.
Det gigantiska sjukhuset som inte heller har några resurser.
DET FINNS INGA RESURSER!
MEN VEM I HELVETE ÄR DET SOM GÖR SLUT PÅ VÅRA RESURSER?
Han och hon kämpar för sina liv, och ett värdigt liv denna sista tiden.
ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT!
Varför är det ena livet mer värt än det andra?