Min livliga fantasi....

....kunde jag ibland önska att jag kunde stänga av.
Eller kanske är den en tillgång, döm själva.
Följande scenario utspelar sig.
En av slussarna vid Göta Kanal och en större segelbåt ska igenom.
Vårt resesällskap, 12-åringen vill gärna se lite närmare så vi går ner och ställer oss ca två meter från stenkanten och kan då se hur vattnet virvlar runt långt där nere.
Längst fram, med ca trettio cm tillgodo står en liten parvel på fyra fem år, bredvid står farmor eller mormor  med en mellanpudel i koppel.
På andra sidan avgrunden befinner sig två andra hundar.
Jag håller nogsamt koll på vår unge så han inte tar några steg framåt men hunddamen har noll koll på sitt barnbarn. Visserligen står ungen helt stilla men det gör inte hunden eftersom han ser dom andra kompisarna på andra sidan.
Då ilar det från ryggslutet och upp till bakhuvudet på mig för jag ser gång på gång vad som kan ske om hunden gör ett ryck.
Jag tittar ner i dom virvlande vattenmassorna och försöker beräkna om det skulle vara möjligt att hoppa i efter ungen utan att drunkna själv.
Så muttrar jag lite halvhögt något om att jag fått nog och förpassar mig ifrån området.
Nu är frågan, är jag en fjantmaja och övernervös gammal tant med för livlig fantasi eller är jag behäftad med sunt förnuft?