Det måste det vara!
Altandörren har stått öppen en hel halvtimma när solen sken som värst.
Dessutom har jag varit ute utan kläder.
Det vill säga endast iförd moonboots, trosor och en t-shirt.
Minst tjugo minuter utan att frysa.
Så lång tid tog det nämligen att hitta en förrymd Pittbulle.
Den illbattingen tryckte upp dörren med sin platta nos när jag vände ryggen till och borta var hon.
Då gäller det att sno sig så hon inte hinner till hästhagen och anfaller.
Jag har väl sagt att hon är världens största fralla?
Hon är camoflagefärgad kan man säga, hennes gulbeiga färg smälter bra ihop med gamla lönnlöv och fjolårsgräs, dessutom är hon en djävel på att smyga.
Ropa eller locka är meningslöst, det är endast hennes girighet som kan få henne att ändra färdriktning bort till hem.
Alltså tar man med Gårdshunden och ger honom den ena godisbiten efter den andra så att hon ser det.
Det är inte alltid så lätt men denna gången fick jag syn på henne en bra bit hemifrån och i hästhagen såklart.
Jag gjorde ett vrålande så att söndagsflanörerna hoppade högt nere på gångbanan och si på fan, stoppade hon inte upp och slängde ett getöga åt mitt håll.
När hon då såg att Gårdshunden satt "fin vovve" och fick godis så tvärvände hon och la iväg hemöver som en oljad blixt.
Sedan var det bara att dra sig mot ytterdörren och mata på med godiset och vips så är man inne och kan dra igen dörren.
Lurad....igen, men det är bara en tidsfråga innan hon kommer underfund med lurendrejeriet för hon är smart, alldeles för smart för sin egen hälsa.
Som sagt vår måste det vara för jag frös inte (mycket i alla fall) trots min lätta mundering.