Ibland blir jag arg......

...... fruktansvärt arg, för att inte säga vanvettigtinihelvetes förbannad.
Det blir jag när jag samtidigt blir rädd och sedan upptäcker att det inte fanns något att bli rädd för.
Husbonden är en fena på att försätta mig i den sinnestämningen.
För en stund sedan hörde jag någon ropa, flera gånger, och plötsligt tyckte jag mig höra någon gasta på hjälp.
Jesus och Maria, nu har det hänt Husbonden något.
Under det att jag rasade ner för trapporna hann jag se ett antal scenario; stångad av en ko, ramlat ner från höloftet, sparkad av en häst eller hjärtsnörp.
Vräkte upp dörren och utanför gick han, Appendixen, d.v.s det maskformiga bihanget även kallat blindtarmen, den som jag är gift med.
-Vad i Helvete är det fråga om? vrålade jag.
-Jag ropar på hunden, jag ser honom inte!
Det som sedan kommer över mina rosenläppar är inte skrivbart!
Så många knappar finns inte på mitt tangentbord!
Sedan gick jag in samtidigt som jag vräkte igen dörren så hela huset skakade!
Det är en mycket solid och tung dörr kan jag meddela.
Som tur är!
Och tur är väl att ingen hade vare sig fingrar, tår eller huvud i vägen.
Fast när jag var som ilskast så kunde jag utan vidare se till så att Husbondens vitala del och jag menar inte huvudet, satt emellan när jag flängde igen dörren.
Detta är ingen engångsföreteelse, Husbonden utsätter mig för liknande titt som tätt och han blir lika förvånad varje gång han ser min reaktion och tittar med stora ögon.
Då blir jag ännu argare!
Djävla skitgubbe!