Sven......

Våran vita får illustrera dikten

....skrev en så vacker dikt till mitt förra inslag och
jag tar mig friheten att dela med mig.

Uppå en förstutrappa i månförsilvrad natt
satt en ensam katta och vänta på en katt.
Hon satt där tyst och stilla liksom en snövit prick
i stum och trogen väntan alltmedan tiden gick.
Och månen sakta sänkte sig ned mot västerskog
och då och då hon hörde hur mattes klocka slog.
Hur ska väl detta sluta och hur ska natten bli,
tänkte kattan sorgset och gav så till ett skri.
Men genast på minuten det hördes kisskisskiss
och matte kom i särken och tog sin lilla miss.
Med vemod i sitt sinne bak rutans kalla glas
satt kattan nu och sörjde den dröm som gått i kras,
och se igenom grinden kom grannens svarta katt
med svansen rakt i vädret som plymen i en hatt.
Han satte sig på trappan med ryggen käckt i kut,
men kattan kved bak rutan, ack jag får int gå ut!
(En dikt av Pelle Näver)