måndag 23 januari 2012

Nyanserna

I morse diskuterades mobbingen på nätet.
Då slog det mig att efter att ha bloggat i några år så har jag blivit betydligt försiktigare med vad jag skriver.
Är lite rädd för att trampa någon på tårna.
Kan kanske bero på att jag "lärt känna" mina läsare och till viss mån tar hänsyn till deras åsikter. Dessutom känner jag ju några "på riktigt".
Men då slår det mig hur otroligt onyanserat det är att kommunicera i skrift.
Varför då?
Jo, du ser inte talarens mimik eller kroppsspråk och inte heller tonfall.
Språket blir fyrkantigt och kan missuppfattas ganska ordentligt.
Ibland kan jag ana att det jag vill säga inte går fram på rätt sätt och ibland blir det "Goddag yxskaft".
Kan vara så att jag är en kratta på att uttrycka mig men vill ändå tro att det oftast beror på att man inte ser mitt leende, glimten i ögat eller kanske tåren för den delen.
När man fostrar en hund så är det rösten som räknas och oftast ordvalet men inte alltid.
Man kan säga med sin mildaste, mest sockersöta ton att "gör du inte som jag säger hundjävel så stryper jag dig" och hunden viftar på svansen, men ryter man "kom hit ska du få en köttbulle" så åker svansen mellan benen och du får motsatt effekt (om inte hunden är en pittbulle utan svans och respekt förstås).
Tekniken har uppenbarligen sprungit förbi allt vad skolundervisning i social kompetens heter och ett ämne som "Vett och etikett i cybervärlden" kanske vore på sin plats.
Fast vid närmare eftertanke så borde det gälla på markplan också.
Kanske att en del vuxna skulle behöva lära sig det också. Man blir lätt uppbragt när man läser om föräldrar som skapar en veritabel vendetta på nätet (FB) mot en skolungdom, naturligtvis utan att visa vem dom är förutsätter jag.
Vad vill jag nu säga med detta?
Lite farligt tror jag att detta med den digitala kommunikationen är eftersom den stänger ute den verkliga världen och till slut kan leda till en "universell autism" bland det uppväxande släktet.

5 kommentarer:

em sa...

Det här har jag tänkt på många gånger. Det som jag tycker är lite märkligt att innan nätumgänget brakade loss, så har vi (i alla fall många av oss) skrivit brev i hela vårt liv utan att behöva smajlisar eller fåniga anvisningar om att vi ler eller skrattar. För att inte tala om alla generationer före oss som varit hänvisade till det skrivna ordet.
Är det för att det ska gå så in i norden fort, som det uppstår missförstånd? Jag har en känsla av att många inte ens läser igenom vad de skrivit. På brevens tid hann man läsa igenom flera gånger innan frimärket var på plats.
Och ibland undrar jag om vi blivit känsligare - det finns ju ingen orsak till att jag ska stöta mig på att du kanske har en annan uppfattning om saker och ting än jag.
Oj, så mycket det finns att säga i det här ämnet.
Om nettikett har det nog skrivits en hel del, men ingen tycks bry sig om det.
Margaretha
som bara sagt
en bråkdel av
allt som finns
att säga i
ämnet

nillas liv på pinnen sa...

Jo, man blir missuppfattad ibland. Och jag anpassar mig också för att inte stöta mig alltför mycket med folk. Vilket gör att man krymper lite.

Kanske kan man kalla det universell autism, ja.

reneesfotoblogg sa...

Margaretha: Nog kan man blöta och stöta ämnet hur länge som helst, det har du rätt i.

Nilla: Ibland när jag kommenterar hos dig händer det att jag tvekar och kan tycka att jag är en liten smula för brysk men intuitivt så vet jag att att du klarar det och att du tar det på det sättet jag avsett. Är inte det konstigt?

nillas liv på pinnen sa...

Jag Tycker om när du river i! Har aldrig tänkt att du är för brysk. Jag föredrar 'brysk' framför inställsamhet och artighet som egentligen varken säger bu eller bä. Om du förstår vad jag menar.

Det är därför jag helst jobbar med 'orosmomenten' bland eleverna. Med dem blir det raka puckar så att man känner att man lever. Me like.

reneesfotoblogg sa...

Nilla: BRA!