......så jag skriver här istället.
Beträffande detta inlägg av en annan bloggmadam.
Det handlar om vådan av att cykla med liten hund i korg på framstyret.
En gång i världen hade jag små vita hundar av rasen West Highland White Terrier.
En sådan passar perfekt i en cykelkorg.
Alltså placerade jag en av dom i korgen på framstyret på min rosa metallic och så bar det av.
Knöt fast kopplet i korgen.
Åh vad härligt, hon satt där och tittade sig omkring och njöt av farten.
Ända tills det gick lite för fort.
På en grusväg.
I en utförsbacke.
Då bestämde hon sig för att hoppa ur korgen.
Kopplet var visserligen fastbundet men alldeles för långt så hon blev hängande i halsen på sidan av framhjulet.
Som den idiot jag var så tvärnita jag.
Alla som har försökt bromsa i grus vet att det inte går.
Eller rättare sagt, det går åt helvete.
Jag gick omkull naturligtvis, med ansiktet före bland stenar och sand.
Den stackars lilla hunden slungades ur kopplet och rusade från vettet landsvägen bort.
Där satt jag mitt på vägen, groggy och med blodet rinnande och visste inte vad som var upp eller ner.
Min fina rosa metallic låg i diket lätt förvriden.
Jag kände efter om tänderna var kvar och det var dom men dom hade gått rakt genom överläppen.
Näsan vågade jag inte känna på alls.
För att inte bli för långrandig så gick det bra till sist.
En hygglig karl i en Saab for iväg och fångade in den lilla hunden och körde mig hem till Husbonden som tog över eländet.
På sjukhuset använde man engångstandborstar för att få bort gruset i köttsåren innan man kunde sy.
Det som syns idag är sömmen på näsan som i kall väderlek kan anas.
Cykeln fixade Husbonden till och den använder han än idag när han cyklar med Gårdshunden på morgonen.
Vis av skadan låter han dock hunden springa på sidan om men förresten så finns det inte så stora cykelkorgar.
6 kommentarer:
Oj, hopp!
Min lilla, eller min dotters närmare bestämt, sitter som en liten prinsessa i korgen när jag cyklar. Reagerar inte ens på hundar vi cyklar förbi. När hon är på backen skäller hon ut alla fyrbenta varelser efter noter.
Dock tar jag det ändå ganska lugnt när jag har henne i korgen...=)
Nilla: Jag bar mig otroligt klantigt åt. Kunde ha bromsat mjukt och stannat samt firat ner hunden till marken och ingen skada skedd. Men det är lätt att vara efterklok.
Jag har också liknande upplevelse av att cykla med hund (diken, brännässlor), men numera har vi en Springer och den är guld värd.
http://www.petster.eu/se/art/springer-till-cykel.php
Oj, du tar mig trettio år bakåt i tiden.
Min första hund var en släthårsfoxterrier-tik, och henne placerade jag i cykelkorgen som var bottnad med ett fårskinn. När vi kom till Slussen fick hon plötsligt för sig att hoppa ur korgen, och hängde som du beskriver det, vid sidan av framhjulet.
Jag stannade, fick tag i henne och allt gick bra, men än i dag blir jag kallsvettig när jag tänker på hur nära det var att hennes små ben hade hamnat i hjulet.
Efter den händelsen så konstruerade jag ett övertäcke i läder som gick att fixera vid korgen. Ett stort runt hål och vovven kunde sticka upp huvudet, men inget mer.
Jag skulle vilja se Bonzo i en cykelkorg...hehe.
TTur att allt gick bra trots allt.
Ha det nu så gott med er
Lena: Om jag skulle cykla med Bonzo så skulle jag ha en sådan där pinne.
Christina: Du hade i alla fall mer sans och balans än jag.
Karina: Fick väl bli på en cykelkärra då.
Skicka en kommentar