När Huliganen var liten

Ser en filmsnutt om Krumeluren och drar mig till minnes en episod från sonens barndom.

Vi hade en Strävhårig Foxterrrier på den tiden som var totalt felfostrad och som var högsta hönset i vår lilla grupp.

 Han var dock en alldeles förträfflig rått- och vakthund.

En dag, Huliganen måste ha varit strax tre så försvann han. Ungen alltså.

På grund av ett missförstånd mellan Husbonden och mig, båda trodde att den andre hade koll.

Tre-fyra minuter rann iväg och när det uppdagades så fanns ingen Huligan i sikte.

Panik är inte relevant i detta sammanhang, det var värre än så.

På en gård finns hur mycket farligheter som helst och frestelserna för en liten unge är stora.

Gödselstad, kohage, skogen, vägen, bäcken.........

Som vi sprang och som vi ropade alltmedan minuterna tickade.

Så upptäckte vi att hunden var borta också.

Efter en kvart hörde vi hur grannen, som bor en bra bit bort väsnades och vi kunde urskilja: Dom är här!

Då tuppade jag av. Benen vek sig och jag drösa i backen.

Det har aldrig hänt mig vare sig förr eller senare men skillnaden mellan  skräcken och lättnaden blev för stor, det blev svart.

Alltnog, den eländige ungen hade, alltmedan vi sprang oss blåa för att leta och ropa promenerat tillsammans med hunden längs med kohagen, över bäcken på en liten spång till grannen samt slagit sig ner i deras trädgård.

Vad kan man nu lära av detta?

Jo, att den där hunden var betydligt smartare än föräldrarna till den där illbattiga ungen.