måndag 18 maj 2009

Natten till igår.....

......satt jag med Huliganen på akuten på ett närliggande sjukhus.
Han stönade och svor om vartannat för magsmärtor, frös och svettades.
Den första sköterskan skrev in, tog EKG och satte nål och tog ett antal blodrör, klädde av honom och satte på en fjantig liten vit rock som knappt skylde rumpan.
Sedan kom det en annan sköterska och kollade hennes ifyllda uppgifter.
Den tredje sanerade efter honom när han skulle lämna urinprov men istället spydde ner hela toaletten. I hastigheten slängde hon urinmuggen också.
Den första placerade oss i ett undersökningsrum där huliganen låg på en halkig brits med ett papper på. Om han rätade ut benen så hamnade dom utanför britsen från knäna och neråt.
Smärtorna gjorde att han vred och vände sig men åt ena hållet hindrade väggen och åt andra ett fallskydd.
Alltnog, efter påstötningar från mig så fick han en smärtstillande spruta av ytterligare en sköterska som faktiskt presenterade sig som SJUKsköterska.
På dörrens insida står det att man inte ska stå i dörren eller vistas i korridoren och att man prioriterar inkommande patienter efter allvaret i tillståndet.
Den lappen sket jag i, hade inga glasögon så lägligt, så när sprutan inte hade hjälpt efter en halvtimma, ställde jag mig i dörren och försökte kolla in den sköterska som gett honom sprutan.
Medan jag står där och spanar haltar det in en ung kille i sällskap av två personer. Han förklarar att han spelat fotboll dagen innan och stukat foten.
Men fattar ni, klockan tre på en lördag natt stövlar man in på sjukhuset akutintag med en stukad fot med två personer i släptåg. Han blir naturligvis omhändertagen, satt i rullstol och efter en halvtimma hoppar han ut med en elastisk binda om foten och ett par kryckor.
Alltmedan huliganen vrider sig i plågor.
Alltnog, efter en stund kom det en läkare som ordinerade starkare grejor och kommenderade huliganen upp på sal för vidare utredning.
Han sa ungefär vad jag redan sagt av erfarenhet, troligen gallstensanfall, jag blev av med min blåsa när huliganen var elva veckor och jag var vid pass tjugofem år.
Då åkte jag hem i tidiga morgonen.
Solen hade inte gått upp, fåglarna kvittrade hysteriskt, ingen trafik.
Tog en mugg kaffemjölk, gick ut på verandan och lyssnade på göken som hakade upp sig och gol ko-ko-ko.
Randi stod alldeles stilla så jag hämtade kikaren och mycket riktigt, där låg en liten en i gräset mellan hennes framben.
Gick in och väckte husbonden, försiktigt så att inte lillhuliganen skulle vakna, och han gick ut i hagen för att se att allt stod rätt till och det gjorde det och då var det i alla fall ganska gott att leva.
Vad vill jag ha sagt med detta?
Att våra akutintag har blivit någon sorts mottagning för allt, från småblessyrer och uppåt.
Stukade fötter och förkylningar hör inte hemma på akuten.
mvh R
PS.Jodå huliganen hämtades dagen efter och väntar på röntgen. Jag kan slå vad om resultatet.DS

4 kommentarer:

em sa...

Jamen, de e' ju lettare å åka till akuten än å sitta i kö för å få en tid på vårdcentralen ju...

Hoppas det var en engångsföreteelse - för även om gallstensanfall inte hör till högstatussjukdomarna så är det djävulskt medan det pågår.
Margaretha

reneesfotoblogg sa...

em
Tanken har slagit mig, och om det är så, då har ju ansvariga politiker i landstingen misslyckats å det grövsta.
Tyvärr så var det inte en engångsgrej, det var andra resan så det får väl åtgärdas.
mvh R

Panter sa...

Det är nästan det enda man kan vara säker på, att man INTE blir förvånad, när man besöker ett sjukhus...
Hoppas det åtgärdas snart så huliganen slipper eländet. Gallsten gör ont. Jag vet.

reneesfotoblogg sa...

Panter: det blir till att hålla lite diet, ;) för huliganen och det skadar inte. Han gick ner fyrtio kilo förra året på grund av yttre omständigheter men hade faktiskt börjat plocka på sig en fem-sex av dom så......
mvh R