söndag 30 januari 2011

DET ÄR VÅR!

Det måste det vara!
Altandörren har stått öppen en hel halvtimma när solen sken som värst.
Dessutom har jag varit ute utan kläder.
Det vill säga endast iförd moonboots, trosor och en t-shirt.
Minst tjugo minuter utan att frysa.
Så lång tid tog det nämligen att hitta en förrymd Pittbulle.
Den illbattingen tryckte upp dörren med sin platta nos när jag vände ryggen till och borta var hon.
Då gäller det att sno sig så hon inte hinner till hästhagen och anfaller.
Jag har väl sagt att hon är världens största fralla?
Hon är camoflagefärgad kan man säga, hennes gulbeiga färg smälter bra ihop med gamla lönnlöv och fjolårsgräs, dessutom är hon en djävel på att smyga.
Ropa eller locka är meningslöst, det är endast hennes girighet som kan få henne att ändra färdriktning bort till hem.
Alltså tar man med Gårdshunden och ger honom den ena godisbiten efter den andra så att hon ser det.
Det är inte alltid så lätt men denna gången fick jag syn på henne en bra bit hemifrån och i hästhagen såklart.
Jag gjorde ett vrålande så att söndagsflanörerna hoppade högt nere på gångbanan och si på fan, stoppade hon inte upp och slängde ett getöga åt mitt håll.
När hon då såg att Gårdshunden satt "fin vovve" och fick godis så tvärvände hon och la iväg hemöver som en oljad blixt.
Sedan var det bara att dra sig mot ytterdörren och mata på med godiset och vips så är man inne och kan dra igen dörren.
Lurad....igen, men det är bara en tidsfråga innan hon kommer underfund med lurendrejeriet för hon är smart, alldeles för smart för sin egen hälsa.
Som sagt vår måste det vara för jag frös inte (mycket i alla fall) trots min lätta mundering.

6 kommentarer:

Lisette sa...

;))) Vad jag känner igen det där! Senast det hände mig var nyårsafton ca 10 min innan våra gäster skulle komma! Tyvärr har jag inte tillgång till någon "draghund" så det gällde att skramla utav tusan med godisburken. Nu visade det sig det dess bättre att det var falskt alarm sas . Alice stod knäpptyst bakom växthuset och glodde efter några rådjur som tyst och lugnt drog sin väg upp i backen.Men gången innan var det allvarligare. Inte hästhagen men väl grannens hundgård! Hon hann hela vägen dit ( nästan 1 km!) innan vi hittade henne.Tur att du hade pälsfodrade trosor och BH! För det hade du väl ? ;)

reneesfotoblogg sa...

Lisette: Annars kan dom minsann bjäbba i tid och otid men när dom är ute olovandes så är dom tysta som möss dom rackarns kräka.
Nä, inte pälsfodrade, svarta spets och ingen BH och som sagt Moonboots från artonhundrafryserkallt. En syn för gudar!
mvh R

nillas liv på pinnen sa...

Så vackert det måste ha varit! Vår, bara ben och glada hundar, värsta feel-goodfilmen hade det blivit om någon hade varit snabb där.

Ninna sa...

Jojo, nog vet dom när dom ska vara tysta.Jag vet två hundar som mol tysta och i största samförstånd öppnade kylskåpsdörren (jo, min gamla schäfer kunde sånt) och med förenade krafter högg in på lammsteken. Det var just tystnaden som gjorde mig misstänksam...

Sven sa...

Du sa det själv. En syn för gudar.
Jag kan nästan se det framför mig
skratt...roat.mvh Sven

reneesfotoblogg sa...

Nilla: Eller scener ut en Roman Polanski-film.

Nilla: Vi har fått sätta dörrhandtaget rakt upp, inte för Pitbullens skull utan för Gårdshundens. Men kylskåpet ska väl dröja för där måste man trampa på en pedal samtidigt.

Sven: Vad gör man inte för sina läsare (manliga).

mvh R