tisdag 19 januari 2010

När det som inte får hända.....

....ändå händer.
Det som bara händer andra men inte mig.
När ögonblicket eller stunden blir som en iskall våg som sveper genom kroppen och hela universum stannar.
Alla har vi gått igenom det, en eller flera gånger.
Blivit ställda inför möjligheten att nu kanske det är slut för någon i ens närhet, eller en själv.
Eller för den delen fullbordat faktum.
En av bloggarna i eter-rymden, Fasching, förlorade sin fjortonårige son i en tågolycka igår och min kära vän Birgitta förlorade sin pappa för några dagar sedan.
När jag uttalade ordet "hjärtinfarkt" i telefonen till larmcentralen när Husbonden blev sjuk då svepte iskylan genom kroppen.
När Huliganen rullades in till sin andra operation och hans liv hängde på en skör tråd då stannade livet och jag hörde mig själv upprepa:
-Det händer inte...... det händer inte.......

Det har gått bra, båda gångerna, och det är jag tacksam för, men det kommer att hända, det som inte får hända.
Mig själv, eller någon annan i min närhet.
Hur ska man förbereda sig?

mvh R

6 kommentarer:

Lisette sa...

Jag tror faktiskt inte att man KAN förbereda sig. Man kan bara FÖRSÖKA klara av livet efter det som inte får hända.Vi gör så gott vi kan och sett i backspegeln bar vi väl inte oss så rationellt åt just i stunden. Men vi gjorde ändå vad vi kunde -då.

bakom berget sa...

Ja, det är ju som Lisette, här ovanför skriver.. Man kan inte förbereda sig. Men ibland, när det händer allför mycket, alltför ofta, väntar man sig nästan att det ska hända nåt igen.. Man har lust att sätta händerna för öronen, blunda och skrika aaaiiiaaiii, så att inget kan nå en... Men man överlever ju, och går vidare...
Åsa.

reneesfotoblogg sa...

Lisette och Åsa: Ibland känns det som att man har något slags katastrofberedskap påslaget.
Man får passa sig så det inte får en att glömma här och nu.
mvh R

nilla sa...

Någon form av katastrofberedskap går jag ständigt omkring med sen min mamma dog helt oväntat när hon var 55.
Det är många år sedan nu men fortfarande är jag som på min vakt och "beredd" på att det ska hända igen närsomhelst. Och det lär det ju också göra...Förr eller senare.

reneesfotoblogg sa...

Nilla: Jag undrar om det bara är vi kvinnor som är beskaffade på det sättet?

Karins fotoblogg sa...

Ja, hur gör man?