fredag 27 november 2009

Nostalgi


Mol allena på Ribbersborg, dit mamma cyklade alla soliga dagar med
mig i en korg.


Lisette skrev så fint om sin barndom och de små omständigheterna som rådde då.
Hur mycket minns jag själv?
Jag har ju förmånen att ha både mamma och pappa i livet och vi pratar ibland om hur det var.
Mina första fragment är från Malmö.
Pappa och en jobbarkompis smusslar i rummet dagen före min födelsedag.
Ett dockskåp var det, i två våningar som pappa byggt.
Trappa med ledstång av mässingstråd och elektriskt ljus.
Allt var säkert handgjort och jag minns gardiner med handmålade blommor och stoppade möbler och vävda mattor.
Mina yngre systrar ärvde det och vid en flytt när jag redan flyttat till eget boende så försvann det.
Gissa om jag hade velat haft det idag?
Jag minns en cykeltur ut på landet till en bonde där jag fick ett ägg.
Jag minns Köpenhamn som ofta var ett resmål över dagen och Zoologiska trädgården. Alldeles särskilt minns jag valrossen och så en svart panter som vandrade fram och tillbaka.
Jag minns Lille-Göran, som jag faktiskt har kort på än idag, och hur jag misshandlade den stackarn i min iver att komma före honom i trapporna. Jag knuffade till honom så han trillade och bröt nyckelbenet.
Förlåt Göran!
Vi bodde på S:t Knuts väg och jag minns kyrkogården.
Jag minns Estrid som fick ligga på knä på stolen vid middagsbordet, fy vad orättvist, det fick inte jag.
Jag minns att jag talade skånska för pappa frågade vem Bojan var när jag ropade mojan på mamma, ibland också meur.
När jag kom till Göteborg, fem år gammal så frågade alla var jag kom ifrån och jag tyckte dom var räliga.
Fragment, men så viktiga för den man är.
Jag kan inte påminna mig en enda sorglig eller tråkig händelse. De kommer lite senare i barnaåren.

mvh R

11 kommentarer:

smulan sa...

Tänk, vad sådana små trevliga fragment av minnen från barndomen känns viktiga! Jag har få riktigt tidiga minnen, tycker jag, men jag vårdar de jag har ömt. Mina allra tidigaste minnen är från en bussresa med pappa (jag var ca 3 år), när han skulle besöka farfar som var svårt sjuk. Vid samma tillfälle har jag ett annat minne av att jag satt med farmor och farfars hund under en bänk.

En fin dag önskar jag dig!

reneesfotoblogg sa...

Men tös, vad gör du uppe före sex en lördagmorgon?
Det är svårt att veta hur mycket som är riktiga minnen och hur mycket som blivit berättat i efterhand men det har egentligen ingen betydelse för det var tydligen en bra tid ur ett barns perspektiv. Utom det där nyckelbenet förstås.
Detsamma till dig!
mvh R

Lena sa...

Så var det, solsken nästan jämt. Det jag egenligen bär med mig mest, är känslan på 60-talet då jag växte upp, är att allt var möjligt.

reneesfotoblogg sa...

Jag saknar sextiotalet på många sätt, man hade ju hela livet framför sig.
mvh R

Lisette sa...

Visst är det kul med lite nostalgi då och då;))
Kul med ditt dockskåpsminne. Jag har också ett sådant minne. Men det var jag som tillverkade skåpet av en stor sockerlåda av trä. Jag gjorde det åt min 9 år yngre lillasyster som väl är ungefär så gammal som du, tror jag?!? -född-47.
Jag gjorde hela skåpet, målade och tapetserade och tillverkade alla möbler till det. Jag tror nästan att jag hade mer roligt av det när jag gjorde det, än hon hade när hon lekte med det, Hon fick snart andra grejer att leka med. För mig tog det flera månader att göra;)

Lisette sa...

Glömde säga vilken gullig bild på dig ensam där på stranden på "Ribban" ( Vi gick där i går nere i Malmö på besök hos våra goda vänner!)Inte lika soligt och varmt precis.....

reneesfotoblogg sa...

Vet du, jag tror att vi var bra mycket lyckligare som barn än vad dom är nu.
Vi hade ständigt något att sträva efter, att spara till och när vi nådde målet, t ex ett dockhus, så satte vi upp nya. Dagens barn är blasé. En till mig närstående elvaåring har de sista åren svarat på frågan vad han önskar sig i julklapp/födelsedagspresent svarat: Inget särskilt, jag har allt!
Betr. Ribban har jag inte besökt som vuxen men däremot gatan där jag bodde och herrejösses vad mycket mindre allting var än jag mindes.
mvh R

Lisette sa...

Jomenvisst känns det så: Allt var bättre förr ;))) Hihi! Nej, men skämt åsido det är nog tyvärr så att man har tagit från nutidens barn så mycket genom att ge dem så mycket! Oj vilken fin aforism jag formulerade där!! Den måste jag nog skriva ner;)
Guuud så sorgligt när en elvaåring inte längre har något att drömma om eller att önska sig. Stackars alla välmående barn.Fram för kossor av kottar och dockor av vedträn!
PS Jag ska surfa runt på din blogg nu och kolla "Äldreboendet i Köpenhamn".DS
Jag återkommer, ska bara sminka av mig först...

reneesfotoblogg sa...

Det känns ibland lite bittert när man har så mycket att erbjuda i form av djur och natur och sunda vanor/det riktiga livet enligt vårt sätt att se men........
Glöm inte den aforismen!
mvh R

smulan sa...

Jag är morgontidig! ;)

Jag håller med Panter; Barndomens 50-tal och ungdomens 60-tal kändes som att allt var möjligt. Livet var ganska enkelt på många sätt. Framtiden ljus. Jag kan inte tänka mig att ungdomar idag tycker att livet känns lika hoppfullt som vi tyckte.

Hälsningar från ett vintervitt Omsjö!

reneesfotoblogg sa...

Här är minusgrader idag och soligt och förhållandevis vitt av rimfrost men ingen snö tyvärr. Vi väntar och väntar....och slädarna bara står där. Hästarna gillar verkligen att dra i snön, det går ju så lätt.
mvh R