onsdag 16 december 2009

En syn för gudar

Precis när jag står vid spisen och lägger sista handen vid middagen hör jag skrik och dova smällar utanför.
Bonzo springer till altandörren och jag efter.
- Hör du, frågar jag Husbonden som redan bänkat sig vid köksbordet.
- Nä, vaddå?
- Men du hör väl för h-e att det är något på gång utanför! Är du döv eller?
Öppnar altandörren och rusar ut tillsammans med hunden och möts av fem uppstressade nordsvenskar med full sula som vräker sig förbi traktorer och bilar i full galopp och med lerkokorna sprättande om kring.
Bockar och slår bakut, gnäggar och skriker alltmedan jag gallskriker på gårdshunden och Husbonden.
Skriker för att få hunden att sansa sig och gå in, för även om han är robust och van så är den här cirkusen ett strå för vasst för honom.
Skriker på Husbonden för att få honom att fatta att nu är det allvar.
Han tar ett galtasprång från bordet och ut i farstun rätt ner i stövlarna och är ute fortare än fan får på sig tofflorna och springer mot gårdsplan där hästarna rusar runt.
Under tiden har jag fått in hunden och själv hoppat i stövlarna samt fått på mig en jacka för det snöar och blåser iskallt.
Precis när jag kommer ut så lägger alla hästarna av ner mot stora vägen som är 90-väg, alltmedan Husbonden vrålar med sina lungors fulla kraft:
-Pia, Pia kom tillbaka! Hästarna, kom, kom, hästarna!
Flera bilar har uppfattar situationen och saktar ner, tack och lov!
Vid brevlådan tvärnitar stona, vänder och galopperar tillbaka och de andra tre hänger på.
Jag kan garantera att när fem nordsvenskar á 700-800 kg galopperar fram så vibrerar marken.
Husbonden har öppnat dörrarna till det nya stallet men icke, dit ska dom inte utan alla fem vräker sig mot dörrarna till det gamla stallet och ett knuffande, kickande och skriande uppstår.
Husbonden får tag på Balder som är våldsamt upphetsad för roten till det onda är Pia som brunstar.
Uppenbarligen har han inte fattat att han inte är hingst längre.
Jag försöker mota så dom inte ska dra neråt vägen igen och till slut är det bara Pia kvar som försöker överlista mig men jag ryter och domderar och när alla de andra är inne så ger hon upp och går och ställer sig vid sin stalldörr.
Lugnet lägrar sig och det är då jag kommer till insikt om hur vi ser ut.
Jag har kaftan och gummistövlar samt en gammal jacka.
Husbonden i bara skjortärmarna och blöder från handen som fått ett jack i tumulten.
Det är vacker kaftan från Marocko med mycket broderier och mycket bekväm.
Om jag bara ska ha s.k. inre tjänst är jag ofta klädd i den, den ger mig liksom svängrum att utföra hushållssysslorna.
Alltnog, man kan nog säga att inte många Husmödrar på landet har samma klädkod som jag och ibland är jag evigt tacksam att vi bor som vi gör.
Fast ...... även om vi bott närmare grannar så hade jag nog bjudit på det!

9 kommentarer:

em sa...

Det var ett äventyr som heter duga!

Du och jag skulle kanske öppna ett modehus - låter som vi har samma ideal.
Margaretha

Christina sa...

Oj vilket drama!!! Du skrev så att jag var med i hela förloppet och såg det framför mig.
Usch vad läskigt med 90-vägen!

Angående klädkoden hänger jag på, jag går i turkbyxor, såna som bönderna har. Ger också ett härligt svängrum. Får jag vara med i modehuset?

Lisette sa...

Wow vilket spännande liv du verkar ha;) Hästovan som jag är undrade jag först vad det var för konstiga människor de där nordsvenskarna som levde rövare utanför din dörr. Fulla och allting. Så läste jag vidare och kom så småningom underfund med att det inte var en hoper lappdjävlar..hihi som letat sig söderut.
Skönt att din kaftan verkade klara sig i alla fall .Synd hade det väl varit annars! Glad advent på dig!

Karins fotoblogg sa...

Ja du, ett äventyr som hette duga! Och en syn av vad jag förstår ;)
Kaftan från Marocko..... låter tjusigt och lite spännande. Är den inhandlad på plats?

Förresten, Balder, blev han förvisad till någon skamvrå tills brunsten är över?

ISOt var 320. Kul att du frågar :)

reneesfotoblogg sa...

Margaretha: Tur det finns fler som jag när det gäller kläder/komfort.

Christina: Välkommen i modeklubbben "Komfort".
Den där vägen som klyver våra marker är en källa till oro när man har djur. Särskilt efter att vägverket höjde hastigheten från 70 till 90.

Lisette: Tokfia där .... lappdjävlar ... måste jag tala om för Husbonden så han får sig ett gott skratt. Tror faktiskt att jag ska börja kalla hästarna det, blir ju helt legitimt.

Karin: Absolut! Inhandlad på souken i Rabat. Har goda vänner som bor strax utanför.
Nej inte Balder men mera Pia, det gamla stycket.

mvh R

em sa...

Ja, KomFort var väl vad som gällde i går!
WV=boduci, låter också som ett bekvämt plagg. Vi ska kanske specialicera oss på sådana?

Lena sa...

OJ! Jag läste med andan i halsen. Jag hörde hur det dundrade. Otäckt med vägen.

Karina sa...

Vilken tur att allt slutade bra. Du beskriver som om jag var med där...huga så hemskt.

Daffie hälsar med en puss på nosen till Gårdshunden :)

Ha det gott på er

Torparfrun sa...

Puh skönt att hästarna kom till insikt innan vägen.
Jag hade nog gillat en bild på er klädsel..:-)