Den förgrömmade elektroniken

För två år sedan köpte jag ny bil.
Det inköpet var en historia i sig men det kanske jag har bloggat om förut.
Det var inget fel på den bil vi hade men den var så bedrövligt låg så in- och urstigning var ett företag av sällan skådad art.
Alltså blev den en SUV som är betydligt högre och lätt att kliva i och ur.
Dessutom har den en väldigt massa moderniteter baserat på elektronik.
Hälften kunde vara nog eller möjligen en tredjedel för mer utnyttjar jag inte.
Alltnog, redan vid första resan noterade jag att det var en fantastisk resonans i bilen för varje gång däcken gick på de vita strecken både till vänster och höger så lät det som en bongotrumma i bilen.
Resonans är ju bra om man som jag ofta sjunger när jag är ute och kör men jag kunde inte tycka att min röst fick det där lilla extra som t ex i badrummet.
Efter ett tag började jag fundera på om underredet var så undermåligt (på bilen alltså) och möjligen bara bestod av tunn plast och därför förstärkte ljudet.
Man kan vänja sig vid det mesta och det gjorde även jag men efter något år åkte Huliganen med i bilen och jag beklagade mig över oväsendet och uttryckte min irritation över vilken skitbil jag hade köpt för ganska mycket pengar.
-Men mamma, varför kopplar du inte bort det?
-Vadå kopplar bort?
Jag ska inte närmare gå in på hur han gjorde, han pillade på dataskärmen och vips var oljudet borta.
Ridå!