Liv och död....

...och däremellan står det i min bloggbeskrivning på "headern".
På en lantgård med olika djur konfronteras man med livet och döden till vardags.
En del tänker man inte på andra skänker man en tanke så glömmer man det.
Det beror ju helt och hållet på vilken relation man haft med djuret.
Skulle Husbonden grotta ner sig för varje ko som försvunnit till de gröna ängarna så hade han inte fått gjort så särskilt mycket mer.
Annat är det med hästarna, och jag tror nog att det finns en gradering där men det ska jag inte gå in på utan snäva in cirkeln till de fyrbenta familjemedlemmarna som bor inomhus.
Två av min läsare har fått ta bort var sin hund i veckan av ålder och sjukdom.
Det är tufft, först att ta steget och sedan ska man igenom sorgen och saknaden och ibland känner man skuld för att man tog steget.
Varför utsätter man sig för detta?
Man vet ju när man står där med den lilla valpen att tiden är utmätt.
Har man tur så får man tio till tolv år, fler år bonus.
Vår Labrador Buster som vi hade till två år innan Gårdshunden Bonzo kom in i våra liv, blev sexton år så när på en vecka. 
En extrem hög ålder på en stor hund och tar man i beaktande att han hade epilepsi i femton av dom så är det ännu mer förunderligt.
Många har undrat genom åren varför man har en hund med den åkomman så kan jag svara att det är just vad det är, en åkomma.
Nog så dramatisk men om det inte finns en underliggande sjukdom som förorsakar anfallen och dom inte inverkar på hundens hälsa i övrigt så kan inte jag se varför man inte ska tackla det med en i övrigt glad och frisk hund.
Dock har jag full respekt för dom som anser sig inte klara det för gud ska veta att det är jobbigt.
Efter Buster bestämde vi att nu skulle vi inte ha fler hundar för nu skulle vi minsann göra en massa saker som vi inte gjort eftersom han krävde passning. 
Det höll i två år och under den tiden hade vi inte gjort någonting av det vi hade tänkt så då bestämde vi att skaffa en ny familjemedlem och då kom Bonzo aka Gårdshunden in i våra liv.
Sedan kom Mollie aka Pittbullen och som inte är lik något annat. Tankegången var att vi skulle ha något litet och hanterbart som komplement till den store.
Jag kan säga, den tanken har hon inte anammat.
Kontentan är att vi vill inte avstå trehundrasextio dagar av glädje tillsammans med våra hundar för att eventuellt kunna ta semester de resterande fem.
Och jodå, vi har ett liv också, vi kan lämna våra hundar om det så behövs.

Tillägg: Inlägget ovan är inte skrivet med avsikten att såra eller skuldbelägga , det vore mig fjärran att peka ut någon privatperson här på bloggen. Dom som känner mig vet att det inte är min stil. Att jag håller räfst och rättarting med offentliga personer är en helt annan sak.
Det kan inte hjälpas utan att det känns en aning bekymmersamt att ha blivit missförstådd och därmed uppenbarligen sårat en annan människa. 
Avsikten med det jag skrev var mer att komma till rätta med den vånda som då och då dyker upp när man blir påmind om det som ovillkorligen kommer om några år, nämligen att skiljas på ett eller annat sätt från sin fyrfota vän.
Anledningen till att jag tog upp epilepsin på den förra hunden är att man blev ifrågasatt som hundägare om och om igen av människor som inte hade någon erfarenhet men var fulla av förutfattade meningar beträffande åkomman.
Alltså: Mitt blogginlägg är gjort utan minsta bitanke och jag står för innehållet.