söndag 27 maj 2012

Att bli arg

En till mig närstående tycker att jag blir lite för arg ibland. 
Som om han inte blir det själv då och då. 
Ganska rejält dessutom.
Skulle kunna skriva en hel roman om hans utbrott när han var yngre.
Men då undrar jag: Är det fult att bli arg?
Ska man ha överseende med allt och alla?
Ska man vara en lallande idiot och tacka när människor beter sig på ett icke acceptabelt sätt?
I trafiken inte minst.
I söndags t ex på motorvägen på hemväg från Österlen var trafiken tung, och då menar jag att det var tätt mellan lastbilar och långtradare.
Det är 120-väg och alltså ligger man i ytterfil mest hela tiden och försöker flyta med och har ständig kontroll i backspegeln. 
Tittar nästan mer i bakåt än framåt vilket är nödvändigt eftersom många har något sorts mandat för att köra i 150 km.
Alltnog, ingen bakom och jag går ut för att köra om en personbil.
Då ser jag hur kvinnan vänder på huvudet åt höger för att titta på medpassageraren och samtidigt vrider ratten åt vänster och kommer över i ytterfil precis när jag är med mitt framhjul vid hennes bakhjul.
Då har man att välja, antingen gasar man för att försöka hinna förbi eller så bromsar man.
Jag bromsade och hängde mig på signalen varpå kärringdjäveln fort kom in i sin fil igen och jag kunde fortsätta omkörningen.
Ett annat exempel:
Vi har pågående vägarbete och på ett ställe är det enfiligt och alltså trafikljus.
Vägen består dessutom av sten och grus mellan stora potthål så man får köra mycket långsamt.
Jag stod först vid rödljuset och väntade på att tre bilar, en traktor med en gigantisk harv samt ytterligare tre bilar skulle köra genom.
Tre bilar passerade men när traktorn var på mitten så slog det om till grönt för mig.
Situationen var uppenbar för mig och att jag skulle försöka köra på en traktor......
DÅ TUTADE DEN INFANTILA DJÄVLA BILFÖRAREN BAKOM MIG!
Då blev det svart för mig, eller rött! Vilken kulör som helst för det bara blixtrade för ögonen.
Jag önskar att jag kunde behållit lugnet, klivit ur, gått fram till den andra bilen och förnedrat, skämt ut, fått honom att krympa till ingenting.
Men det gjorde jag inte utan jag gapade (som om han hörde), visade fingret (det såg han i alla fall) och sedan körde jag nästan sönder min egen bil i rödglödgad ilska.
Ettans växel och full gas!
Som tur är så slog övervarvningsskyddet till så motorn hoppade inte genom huven, men så fort har ingen snott igenom dom kurvorna.
Och så mycket grus och sten har ingen bil fått över sig som den silverfärgade bakom mig.
Då har jag ändå en framhjulsdriven bil.
Hade Volvon varit bakhjulsdriven så hade den tutglade varit utan framruta kan jag garantera.
Så, då undrar jag, hur många av mina läsare skulle smilat och funnit de två olika situationerna roande och hur många skulle blivit lika rosenrasande som jag?

5 kommentarer:

Rajson sa...

HA,ha hader nog varit lika ilsk som du. Min käre make tycker att jag är liiiite för ilsken mot mina med trafikanter, men jag vad gör man?!

nillas liv på pinnen sa...

Jag kör inte bil. Av förklarliga skäl. I övriga livet kan man ju bli förbannad och ägna sig åt det när det behövs. Sitter man i en bil kan man ju köra åt helvete av bara farten när man har fullt upp med att ge fingret och dylikt.

Anonym sa...

Även jag hade gjort precis som Du, var väl någon som trodde att vi medelålders damer inte kan köra bil.Men att vi kan............

Eftersom jag aldrig har kommenterat på din blogg, vill jag passa på att tacka både för vad du skriver men även Dina underbara bilder./IMB

Lena sa...

Jag kan bli rätt irriterad, säga några sanningens ord till dårarna som tror att de äger vägen, men numera jagar jag inte upp mig så kolossalt, för ilskan leder ingen vart. Det är ju bara jag som mår dåligt av det.

reneesfotoblogg sa...

Rajson: Jasså, du har en likadan make!

Nilla: Hur går det då på cykeln i trafiken? Många burn off?

IMB: Välkommen hit och tack! För övrigt håller jag med dig, vi kan!

Lena: Irritation kan ju ha olika grader och frågan är om man ständigt ska lägga band på sig. Tror inte det är hälsosamt i längden.