Ser på Feedjit att någon från Ottowa har varit inne och kollat i min blogg och inlägg från augusti 2010.
Nyfiken som man är så klickar jag på detta och börjar läsa.
Undrar vart hon som skrev alla dom roliga och stundom intressanta inläggen tagit vägen.
Inte så mycket bilder men långa, spirituella kåserier blandade med korta och kärnfulla.
Ja, ja jag vet, eget beröm luktar illa men det skiter jag i för det är inte det som är frågan utan mer en undran vart inspirationen tagit vägen.
Har jag kanske tappat förmågan att se det humoristiska i min tillvaro eller har jag tappat stinget rent allmänt.
Kanske är det så och då kan man undra varför.
Ska nog ta mig en funderare på detta och rannsaka mig själv.
Blåsippan ute i backarna står
1 dag sedan
6 kommentarer:
Tant börjar bli till åren?
Fast, måste jag i ärlighetens namn lägga till, jag tycker dina inlägg are going as strong as ever. Men jag är inte i bloggvärlden lika mycket nuförtiden så jag kanske missar tappade-sting-inläggen?
Nilla: Inte tror jag att ålder skulle vara avgörande huruvida man har förmåga att uttrycka sig i ord och om man är tant eller inte saknar också relevans. Det finns tanter som knappt lämnat tonåren och så finns det sådana som aldrig blir tanter.
Inget förklenande i att vara tant dock, jag har träffat många rara tanter genom åren.
Beträffande ålder så är t ex Elsie Johansson över åttio och mitt uppe i sitt författarskap om jag förstått det rätt så det finns hopp både för dig och mig.
För övrigt läser jag din Beiga med största nöje.
Jag skrev oftast text till när jag la ut bilder på min blogg förr. Nu lägger jag inte ens ut bilder längre...
Men jag läser din blogg och har stort nöje av den. Tycker nog allt att du håller stilen rätt bra fortfarande.
Tack för tips om den beige romanen, den ska jag läsa nu.
Mian: Man kan väl säga att var sak har sin tid och har man inte inspirationen så är det inget mer med det.
Frågan är för vem man skriver eller för den delen lägger ut bilder och för mig har det varit av rent egoistiska skäl och det tror jag gäller för alla.
Inte bloggar man för att förljuva livet för andra utan för ventilation eller bekräftelse.
Livet kan plötsligt svänga år ett annat håll och då gäller det att vara följsam, precis som när man sitter bak på bönpallen. När man väl tagit sig igenom kurvan utan att köra av vägen så kanske inte bloggandet är så viktigt längre.
Jädrar i det där fick jag ett uppslag till ett inlägg.
Skicka en kommentar