Det är inget fel på humöret

Idag har mamma och jag varit på Nossebro månadsmarknad.

I första hand för att handla sommarblommor som kostar ungefär hälften av Plantagens.

Min mamma är en liten människa, väger under femtio kilo.

Hon är 88 år i nästa månad.

Hon bröt lårbenet för några år sedan och har spikar för att hålla ihop det hela.

Hon gjorde klaffbyte i gångna december.

Alltnog, där står vi vid ett stånd för att titta på varor när följande händer:

En två meter lång och ungefär lika bred karl kommer ångande bland människorna likt en stor valrosshane eller ett stort ånglokomotiv och när han passerade oss så ger han mamma en rejäl törn så hon far åt sidan och tappar balansen.

Tack och lov så höll hon sig på benen.

Det var då jag tappade humöret!

Med några raska kliv var jag ifatt mannen och vrålade några icke så väl valda ord.

När han då satte upp käften emot mig SÅ SMALL DET!

Min knytnäve fick ett eget liv och den landade med full kraft på hans överarm (jag nådde inte högre).

Efter ytterligare ordbyte där jag talade om för honom vilket djävla ärkenöt han var så erbjöd han sig i nåder att be mig om ursäkt.

Icke sa nicke, här godtogs inga ursäkter.

Var det någon som skulle ha en ursäkt så var det mamma.

Och se på fan, lommade han inte iväg till henne och bad så hemskt mycket om ursäkt.

SÅ SKA DOM TAS, SKITSTÖVLARNA! 

EN RAK HÖGER SÅ LÄGGER DOM SIG!