lördag 31 januari 2009

Fynd

Häromdagen var jag på loppis, smet in när jag ändå gick förbi.
Och naturligtvis gjorde jag fynd.
Två lampetter för en hundralapp.
En sockerskål i pressglas för en tia som passar perfekt för ett värmeljus.
Fotoramarna i trä kostade en tjuga styck i billighetsaffären.
Visst är väl det fynd?


Den ena lampetten hamnade här i köket och den andra
fick ersätta en gammal flugskitig plafond i farstun.

Så här ser det ut i köket med den ena lampetten på plats.
Julgardinerna får faktiskt hänga till påsk.
Tycker inte att dom är så juliga med sitt handduksrutiga mönster.
mvh R

fredag 30 januari 2009

Min svärmor Gullan.....

.....träffade Gösta, hur och var det glömde jag fråga. Han bodde några mil ifrån henne och mest troligt var det på någon bal.
Med bal menade man en dans som kunde äga rum nästan var som helst bara man fick tag på en speleman och en någorlunda slät yta att dansa på.
De gifte sig och Gullan flyttade till Gösta och hans föräldrar som hade ett litet jordbruk.
Första barnet, en flicka kom, och på bilden ser det ut som om lyckan var fullständig.
Gullan var luttrad av sin uppväxt och hade en stor portion humor men jag har förstått att hennes svärmor inte gjorde livet lätt alla gånger. Gullan försökte dock se det från den humoristiska sidan och hon berättade bl a den här historien.
En gång hade grisen ramlat i gödselstan och sam omkring utan att ta sig upp.
Svärmodern tyckte inte att övriga familjen löste problemet fort nog och blev arg
så hon balanserade ut på några brädor och naturligtvis så trillade kärringen i skitvattnet.
Maken och sonen halade upp både henne och grisen men skrattade sig nästan fördärvade tillsammans med den övriga familjen. Hon blev då om möjligt ännu ilskare och klafsade rätt in i bostaden utan att ta av sig kläderna och med dynga och gödselvatten rinnande. Det hör till saken att hon var sömmerska och alltid hade fina klänningar, gärna ljusa. Kort sagt så var hon lite fin i kanten.

Sonen, som skulle komma att bli min äkta hälft, kom till världen under andra världskriget. På fotot är han ca två år och vart nog både efterlängtad och omhuldad med både mor och far, syster som var tio år äldre och så de gamla, farmor och farfar som alltid fanns till hands.
Så kom hösten -46 och Gösta lades in på lasarettet och opererades för blindtarmsinflammation.
Efter någon vecka kom meddelande att han avlidit och att änkan kunde komma och hämta hans kläder. Dödsorsak sa man var att "magen inte kommit igång".
Inte fanns väl tanken att han kunde varit felbehandlad utan man fann sig i ödet.
Jag frågade svärmor Gullan vid något tillfälle om hon inte ifrågasatte läkarnas förklaring till dödsfallet men hon sa att det gjorde man inte på den tiden. Respekten för läkarna var så stor.
När detta fotot togs så var Helge redan faderlös.

När svärmor Gullan dog, i början av nittiotalet så hittade vi detta som hon sparat.
Det är första sidan av en lista på nittioen namn.
Den förste på listan tog initiativet till en insamling för änkan. Nästan varje namn representerar ett hushåll och det betyder att praktiskt taget alla i bygden skänkte
mellan fem och femton kronor.
Den sammanlagda summan blev över åttahundra kronor,
ganska mycket pengar på den tiden.
Skulle vara intressant och veta om den givmildheten och det initiativet skulle kunna förekomma idag.
Endast tre personer på listan lever idag.
Pengarna var säkert mer än välkomna för någon änkepension fanns inte och där stod hon med två barn och ingen försörjning.
Berättelsen om min svärmor Gullan skulle kunna göras hur lång som helst för mycket finns på lager eftersom hon var en strålande berättare. Så var även hennes lillasyster Ruta som levde längst, hon blev nästan åttioåtta. Hon älskade att berätta "pachaser" som hon kallade det.
När jag var femton år träffade jag min blivande man som då var nitton. Vi träffades en solig dag när jag satt i landsvägsdiket och han kom körande med ett hölass förspänt med en nordsvensk häst och på den vägen är det. Det är dessutom en helt annan historia.
mvh R



Eleganterna


torsdag 29 januari 2009

Arga Tanten

Det här inlägget har jag stulit från Christina men det är så roligt så fler måste få lyssna.
http://se.youtube.com/watch?v=Pj5qF7Of1E0
Är det någon som känner igen sig?
mvh R

onsdag 28 januari 2009

Såg ni Stormen?

Vi bänkade oss framför burken på måndagkvällen för första avsnittet.
Vi skulle ju nästan vara med.
Ja, inte riktigt men vännen R, som är skogskörare var den som fällde alla träden som ramlade över vägar, bilar och tält och vännen B:s traktor såg vi flera gånger.
Vägen som det gamla paret körde på det var ju "våran väg".
Och där var ju vändplatsen för skolbussen som grannen kör.
Storm? Nja, vi såg ju "stormen" var och varannan dag under inspelningen. En jättelik fläkt på en bilsläpkärra.
Så värst mycket av handlingen uppfattade vi inte för vi hade fullt upp med att "känna igen alla platser", för det är sig inte riktigt likt, på tevebilden och i verkligheten.
Får se nästa måndag om det blir mer "känningar".
mvh R

fredag 23 januari 2009

Lite bilder.....

.....för att lätta upp i grådasket.
Tulpanen är till Panter så klart.

Det finns hopp......


.....snart är det vår!


mvh R




tisdag 20 januari 2009

Starka kvinnor

Häromkvällen tittade jag för andra gången på dokumentären om Marianne Greenwood.
Så stark, så vacker också vid nittio års ålder. Säkert egensinnig men väl medveten om det.
Hon var inte obekant för mig eftersom jag varit fotointresserad i många år men för svensken i gemen tror jag att hon är ganska anonym.
En annan kvinna som upmärksammades med en dokumentär för ett tag sedan var Barbro Alving, "Bang".
Henne stiftade jag bekantskap med en natt för många år sedan när jag läste hennes bok som handlar om tiden på kvinnofängelset. Hon blev ju dömd för att ha vägrat göra civilförsvarsövningar.
En kvinnlig intern säger i boken att: "Jag sket knäck i spiral!"
Jag upplevde det så förlösande mitt i det allvarsamma ämnet och jag minns att jag skrattade så husbonden vaknade och frågade om jag var riktigt klok.
Men vilken styrka hon måste haft som människa när man betänker att hon var född 1909.
Hon levde ju ett liv som med den tidens moralkodex måste ha varit fullständigt ohållbart.
En sak hade dessa två kvinnor gemensamt, dom var nästan alltid på resande fot.
Tror faktiskt att jag ska fördjupa mig i dessa två kvinnor och låna lite litteratur.
mvh R

måndag 19 januari 2009

Gunhild Klara Sofia.....

......Gullan blev hennes tilltalsnamn.
Här står hon, den lilla ljusa med pappa Karl i bakgrunden, brodern Harry till vänster och storasyster Judith längst till höger också den älskade hunden Ludde vid fötterna.
Detta fotot är jag särskilt förtjust i.
Glada, frimodiga och lortiga ungar fulla av glädje än så länge.
Gullan längst bak och så tvillingarna Olle och Rut framför.


Konfirmationen

Nog ligger det något tungt över blicken.
Här är Gullan i tjugoårsåldern och hela livet ligger framför henne.
Det har dock inte varit skonsamt hittills. Modern avled i "kräftan" och lämnade henne att ta ansvar för de yngre.
Storasyster Judith gick bort i galopperande lungsot. På sin dödsbädd avslöjade hon vad hon inte vågat tidigare nämligen att hon hade en liten "oäkta" dotter som vid det laget var utlämnad som fosterbarn.

Här står han, Gösta, min kommande svärfar och håller om Gullan, min svärmor, som ser lycklig och förströstansfull ut och ännu några år framåt ska livet behandla henne väl.







lördag 17 januari 2009

För snart hundra år sedan....

....... togs detta fotot.
Det avbildar Karl och Alma framför sin stuga med sina tre första barn.
Där sitter Karl Sigvard Harry, (f 1900) i bästkostymen, svarta yllestrumpor och skärmmössa dagen till ära.
Till höger står Alma Judith Olivia (f 1903) som tog tjänst, blev med barn,
födde en dotter och dog i galopperande lungsot, allt innan tjugotre års ålder.
I mitten sitter Gunhild Klara Sofia (f 1908) "Gullan", min svärmor.
Alma födde ytterligare barn (jag läser den spretiga stilen i den lilla familjebibeln):
Rut Elsa Viola (f 1910, död en månad senare)
Alf Olof Harald "Olle" och Rut Elsa Viola (f 1915, tvillingar)
Om ett barn dog så gav man, av någon anledning nästa, i det här fallet en flicka samma namn.
Helge Ivar Gottard (f 1918).
Alma var över fyrtio när sista barnet föddes och avled några år senare.
Gullan, då i yngre tonåren fick ta ansvaret för familjen då fadern Karl, som var murare, ofta låg ute på arbete.





Det lilla torpet Järn låg vid en sjö i utkanten av skogsområdet Risveden i Västra Götaland.
Åkrar och hagar sluttade ner mot sjön. Torpet fanns kvar till för tre år sedan och då fotograferade jag boningshuset. Dessvärre uppstod en arvstvist, som så ofta, och den mynnade ut i exekutiv auktion. Idag är det jämnat med marken och finns inte i de efterlevandes ägo.
















torsdag 15 januari 2009

Säger som huliganen......

..... brukar säga:
Morsan, det sk....t sig med en bred sladd!
Jag trodde att jag skulle klara mig från vinterkräksjukan men se det lax inte alls.
Blek och emlig ser jag ut och darrig i knäna och klen känner jag mig men nu är det på tillbakagång.
Och det är "MYCKET SYNDARE" om mig än om husbonden vill jag påpeka.
mvh R
PS Synnerligen effektivt bantningsmedel också DS

fredag 9 januari 2009

Husbonden ......

..... har fått sin överman!
Vinterkräksjukan.
Den slog till natten till torsdag.
Han hann inte fram till toaletten första anfallet.
Och inte ur sängen när det andra kom.
Många tvättmaskiner blir det.
Husbonden var totalt däckad igår.
Sista kaskadkräkningarna kom i gårkväll sen släppte illamåendet.
Idag är han uppe och sköter sina sysslor om än lite skakis.
Jag vet att viruset är luftburet så det är väl bara att lugnt invänta.
Försöker ändå stämma i bäcken genom att tvätta mig om händerna ideligen.
Inte bra, kan snart använda dom som sandpapper.
Egentligen skulle man haft en filmkamera och förevigat dom som med fasa i ansiktet vände och rusade ut när jag gastade: Vinterkräksjuka!!!!!!
Ungefär som: Tänt vare här!
mvh R

onsdag 7 januari 2009

Undrar just om det är någon idé......

..... att putta ner tulpanlökarna som jag hittade i farstun när jag julstädade?
Varför gör jag på detta viset år efter år?
Köper lökar och glömmer sätta dom i jorden.
Blir så trötta på mig själv.
Och förresten putta ner, det kan man försöka med. Då får man använda dynamit.
Fast jag tror jag ska be husbonden köpa en ordentlig förpackning krukjord.
Ska ju ändå plantera om lite julgrupper så att de ser mindre juliga ut.
Så planterar jag allihop i ett par utekrukor och hoppas på det bästa.
Tror det var rosa tulpaner men är inte säker, och vita kanske..............
mvh R

söndag 4 januari 2009

En vårtulpan......


....vill jag ge till Panter.

lördag 3 januari 2009

Jag kom att tänka på.......

....ett möte med ett stycke musikkonst.
Christina på Station berättade om sin kära vän Oliviero som är en virituos på bandoneon och då påmindes jag om en dag för länge sedan när teven som vanligt stod på för tomt rum och jag donade i köket.
Plötsligt strömmade det ut den mest fantastiska musik som fick mig att släppa allt jag hade och gå in i teve-rummet för att höja volymen.
Det var ett prinsbröllop från Holland vill jag minnas och musiken fyllde denna gigantiska katedralen. Tårarna rann på bruden och hon gjorde inga försök att dölja sitt ansikte trots att det säkert var miljoner människor som tittade och man såg att detta var hennes musik. Jag satt som trollbunden och sveptes med och svämmade över jag också och gör det fortfarande när jag lyssnar på Libertango med Astor Piazzolla.

http://www.youtube.com/watch?v=RUAPf_ccobc

Varför viss musik griper tag i en är svårt att förklara, man tolkar in olika känslor allt efter vilken person man är men en sak kan man vara överens om: det är fantastiskt att få fram så mycket ur ett så litet "dragspel" som ursprungligen var ett substitut för orgel.
mvh R

fredag 2 januari 2009

Matuppror....

......har jag gjort tidigare i en annan blogg och på ett annat forum men nu gör jag det igen med anledning av följande:
Mamma (85) ramlade på damsugaren och bröt lårbenet första maj i år. Det blev ett trauma för henne eftersom hon aldrig varit särskilt sjuk, är en mycket livlig och aktiv människa som sköter två hus med tillhörande trädgårdar etc. etc. (tillsammans med pappa också 85) också plötsligt hade hon ingen kontroll och kunde inte röra sig som hon ville.
Alltnog hon hamnade på Högsbo sjukhem för rehabilitering med adekvat behandling, inga anmärkningar på det MEN VILKEN DJÄVLA (ursäkta) MAT!!!!
Inga grönsaker, ingen frukt och miniportioner utan något som helst näringsvärde.
Mamma och pappa äter god husmanskost med massor av grönsaker. Storhandlar fisk och fryser in. Snackar om antioxidanter och vitaminer hit och dit.
Tre skedar potatismos, tre skivor grå fläskkorv i storlek som en femkrona och två broccollibitar som halva mitt lillfinger plus en klick senap. Till efterrätt två bitar obestämbar frukt från konservburk med en skvätt mjölk på. Vatten.
Det var lunchen en dag jag var där på besök.
Och jag lovar att alla andra dagar jag var där så var det lika ynkligt.
Mamma är en liten dam på femtio kilo men hon var mindre när hon kom därifrån.
Nu är saken den att hon måste göra en operation till för det förefaller som om spikarna inte sitter som dom ska i lårbenet och man väljer att byta höftled.
Då kommer hon att hamna på Högsbo Sjukhem i Göteborg igen!
Kan någon enda människa förklara för mig varför man serverar så erbarmelig mat till gamla människor som ju ändå är där för rehabilitering? Det är ju meningen att dom ska hämta krafter och komma hem igen.
Jag tog kontakt med Camilla Sparring i Svärdsjö som driver ett matuppror helt enkelt och jag vill uppmana alla att gå in på hennes sida och skriva under och stötta henne.
Hon ägnar stora delar av sitt liv åt att försöka förändra kommunernas och landstingens idioti/snikenhet med storkök och mat som fraktas hundratals mil.
SKRIV PÅ MATUPPRORET!
Rätt som det är så är man själv i situationenen där man måste hålla tillgodo med vad som bjuds och inte har någon möjlighet att påverka. PÅVERKA NU!
mvh R